Ja, det kan man fråga sig. Kanske var det för att jag föddes rakt in i oxens tecken som gör att envisheten håller mig på banan. Kanske var det de omtumlande livshändelserna som katapulterade mig ut på vidder av möjligheter, där allt kan hända, det fasansfulla och det fantastiska. Det kunde ha blivit lite vad som, kanske inte ens en fyrtioårsdag. Men nu har jag fyllt femtio år och sitter vid bergets fot i Åre. Skriver romaner och försöker leva i samklang med det som är. Som Meli säger i Vårvinter, att "sanning övertrumfar lycka". Vad nu det betyder. Så många frågor.

Drivet efter att skriva har alltid funnits. Och att läsa. Jag växte upp mitt emot kommunens stadsbibliotek och mina första vänner var bibliotekarierna. Jag trodde i alla fall att de var mina vänner. Under mina första tolv år hade jag inga syskon (tack och lov fick jag en kär bror till slut), inga kusiner, gick inte på dagis. Farmor och mamma turades om att vara hemma med mig. Bortskämd, skulle säkert någon säga nu. Och det stämmer. Mycket fokus på familjens lilla barn. Som ni förstår utvecklade jag tidigt en förmåga att göra vuxenvärlden nöjd. Vilket jag fortsatte med tills jag fyllde trettio och sprang in i alla väggar, tills jag hamnade i sängläge. 

Perioden bakom rullgardinen förändrade allt. Jag stirrade in i mörkret tills ljuset inte längre kunde hålla sig borta. Jag skrev då min första seriösa novellsamling. En lek med min egen blick, en lek jag aldrig ville ska ta slut. Att närma sig punkten när det som finns i huvudet, fäster på pappret, när det immateriella tangerar det materiella, då expanderar tiden för mig. Där vill jag vara. 

Både före och efter rullgardinen har jag vandrat i otakt med gängse livslinje. Har grämt mig, men nu insett vilka möjligheter det har inneburit för skrivandet att se på världen lite från sidan. Min familj ser inte ut som de flesta andras, men oj vad jag älskar den - oss - det vi skapar tillsammans. Nu är min önskan, här vi kanten av myren, att fortsätta skriva berättelser som underhåller, berör och ger möjlighet att se världen genom andras ögon. 

Nio korta
Gjorde som barn: läste, spelade fotboll, simmade och skrev brev
Oväntat vägval: ett år på fransk internatskola i Auxerre
Examen: fil kand i medie- och kommunikationsvetenskap med statsvetenskap, franska och nationalekonomi 
Betalda jobb: informationschef, lärare i skolan och lärare i yoga 
Förankrade platser: Gräsös klippor, Ombergs hjässa, fotbollsstadion i Auxerre, viken i St Julian (Malta), strandpromenaden i San Pedro de Alcántara (Spanien), Åreskutans bakgård
Filmscener som fastnat:  Juliette Binoches sorgesimning i Den blå filmen, Berger i Hair går på planet till Vietnam, Nicolas replik "Vi skulle förändra världen - men det var världen som förändrade oss" i Vi som älskade varann så mycket och såklart när ET blir sjuk. Ska försöka komma på någon komisk scen med...
Böcker som flyttar med: Den lille prinsen, Vians Dagar av skum, Summan av dagarna (Allendes självbiografi), Cunninghams Timmarna, Egans Huliganerna kommer på besök, Gunnar Ekelöfs och Maria Wines samlade dikter. 
Går igång på: lite för mycket...har en tendens till att bli överengagerad och gå den där extra milen...
Gläds åt: människors mänsklighet, djurens direkthet och naturens växtkraft