Yogaresan - del 2

Del två: Yogaresan – när skuggor dyker upp längs vägen…

Jag minns inte hur och när jag kom över en kritisk text, av en för mig okänd akademiker, som handlade om kundaliniyogans grundare, Yogi Bhajan. Där och då kunde jag dock inte ta in ifrågasättandet av till exempel kundaliniyogans ursprung. Men jag hade så smått börjat att få upp ögonen för de skador som det rapporterades om inom yogan. Jag hade med egna ögon sett den yogaboom som spred sig i västvärlden sedan millenieskiftet och följt utvecklingen via internationell media. I New York Times dök det 2012 upp en artikel om boken ”The Science of Yoga – The Risks and Rewards”. Det handlade om allvarliga skador och fick mig att fundera. Nu kommer allt fysiskt utövande med en risk, för att inte tala om alla risker med att inte röra sig, men hur minimerar man skaderisken? Läste om höftproblem, om skadade ryggar. Kände efter i min egen kropp som fått törnar efter en och annan justering (när yogaläraren med sina händer/kropp hjälper en att komma djupare in i en asana eller får kroppen att linjera ”bättre” efter ens egna förutsättningar). Kände en hamstring som tagit lång tid att läka, en axel som fortfarande ”pinchade”. Hade lagt ansvaret på mig själv, att jag borde ha sagt stopp. Men det är inte helt lätt när man ligger dubbelvikt och har en annans kroppstyngd över sig. Tänkte att det nog var ett strukturellt problem, att kommunikationen mellan lärare/elev kunde bli bättre. Och missförstå mig inte, jag älskar att bli justerad, men de gånger jag har blivit skadad har jag blivit det av för mig nya lärare, som inte känner just min kropps begränsning. Tror att det finns utrymme för att titta på yogalärares egna egon (mitt eget inkluderat), där man vill få in en elev/kropp i en asana. 

Jag blev mer och mer nyfiken på de andra rösterna i yogavärlden, de som vände och vred på begrepp, som ifrågasatte. Läste Mark Singletons ”Yoga Body” och ”Roots of Yoga” av Singleton och James Mallinson. Vad var egentligen sant i det som lärdes ut om yogans historia? Det snurrade rejält i mitt huvud. ”Yoga Body” har sina brister, men för mig blev det uppenbart hur gärna jag ville tro på fantastiska historier och mytiska figurer. Utan att reflektera över sanningshalten. Allt går inte heller att bevisa, tack och lov för det. Men vissa saker går faktiskt att kolla upp. Kanske är det en del av min författarsida som dras till det mytiska historieberättandet.  

Det började också komma fram historier om sexuella övergrepp av fler världskända lärare. Huvudet snurrade ännu mer. Så befann jag mig i Trondheim på en utbildning till yogaterapeut. Det var i mars 2018 och det var smällkallt. Utbildningen var i ett gammalt mentalsjukhus. Det var en mycket speciella atmosfär. Vi hade en amerikansk erfaren lärare, Mark Stephens, som tog upp, i stort sett alla, mina funderingar kring yogan. Det var en riktigt ögonöppnare och en stor lättnad i att få känna igen sig i resonemangen. En natt, i den kyliga Airbn’b lägenheten som jag hyrde, öppnade jag datorn och dök in allt jag kunde hitta om Yogi Bhajan och kundaliniyoga. Det var ingen rolig läsning. Mitt yogaljus blåstes ut och jag skämdes för att jag varit så senfärdig i att ifrågasätta. Jag kände mig dum och ledsen. Plus att min värld föll samman, inte minst eftersom jag hade arbetat som yogalärare på heltid i flera år. Jag bestämde mig för att sluta undervisa, sa att jag hade en yogakris. Kände mig oerhört ensam, för jag visste inte vem jag kunde vända mig till. Det här med att ifrågasätta gör sig bäst utanför yogasalen…vad var det då jag vände mig emot? Det var ett brett spektrum av allt från tystnadskultur, till sexuella övergrepp, via maktmissbruk, gurudyrkan, direkt skadliga övningar, enorma summor pengar som yogaföretagen drog in, till total brist på källkritik. Lite förenklat så hade jag varit naiv som inte hade trott att yogavärlden kunde vara en spegling av allt annat som sker. Jag stängde helt dörren till min undervisning, men fortsatte att meditera och yoga själv. Jag älskar fortfarande att yoga och meditera, det är grundpelare i mitt liv. Men jag tappade helt bort min egen yogaröst och kunde därmed inte undervisa. Jag har fortfarande inte hittat en ny röst. 

Nu går jag visst händelserna i förväg, låt mig ta er till hösten 2019. Då fick jag för mig att jag skulle skriva en bok om detta. Jag skrev ett synopsis och året därpå kom Pamela Saharah Dysons bok om livet med Yogi Bhajan. Saker flöt inte upp till ytan, de exploderade. Mer om det i nästa inlägg. Här är det synopsis som jag skrev hösten 2019.

Vad händer när din guru trillar ner från piedestalen?

En bok för yogalärare att ta sig vidare i en yogavärld som både växer och faller samman 

Vad händer när din guru visar sig ha begått sexuellt ofredande? Vad händer när illusionen brister och läror som du trott var tusenåriga visar sig vara knappt hundra år? Var står du då i din undervisning när du satsat tid, pengar och inte minst ditt hjärta på att undervisa i yoga? Det här är en bok för yogalärare som vigt en stor del sitt liv till att lyfta andra ur trötthet, stelhet och spirituell stumhet, men som känner sig vilsna idag när mycket av det som vi sett upp till visar sig vara en spegling av den vardagliga världen med drama, egon, skador och sexuella trakasserier. Hur behåller jag mina egna mystiska upplevelser utan att de solkas av andras affärer? Det är också en handfast bok om det man inte lär sig på yogalärarutbildningar, som hur man avvecklar en yogastudio, när elever skadar sig eller när man kompromissar i sin undervisning för att passa in i den studion man undervisar i.  

Boken är både en personlig betraktelse av hur yogan växt fram i västvärlden sedan millenieskiftet och en konkret del där andra yogalärare delar med sig av sina erfarenheter. Det är inte en bok om andningsövningar och asanas, inte heller om smoothies eller golden milk. Det är en bok som förhoppningsvis kan ta en yogalärare i handen. En bok som för samman det värdefulla i varje gren och låter nya skott av ifrågasättande och insikter skjuta ut.  

För mig personligen har yogan betytt mycket under 20 år och under vissa perioder allt. Jag började med att ha klasser i mitt vardagsrum, till att hyra in mig i studio, till att öppna eget, till att ordna retreater, till att bygga en sal i mitt eget hus. De senaste åren har jag känt mig vilsen i yogavärlden och under en lång period in undervisat alls. Jag har läst mängder av böcker om yoga/meditation och lyssnat timmar på podcasts för att få en större utblick som jag gärna delar med mig av. Jag har långt ifrån alla svaren på de frågor jag ställer, men det är viktigt att de ställs för det finns en tystnadskultur/förnekelse inom yogan som jag inte tror är sund. Det är inte en bok som kommer med stora avslöjande (läs Bikram, Patabji Jois m fl), utan en bok som bland annat diskuterar hur vi som lärare förhåller oss till den fallne gurun. Kan man separera ”the teacher from the teachings”? 

Så många frågor.