Livet efter 50 år

Fyller visst 50 år – nedslag från åren som gått

Mitt i livet. Vad är det för sägning? Det vet man ju inte. När man är mitt i livet. Tänker på att jag redan är två är äldre än min mamma blev. Som två bonusår. Tog jag tillvara på dem?  

Samtidigt vill jag inte gå omkring och fundera alltför mycket på huruvida livet rinner genom mina fingrar eller inte. Som om livet kunde fångas in! Som om det vore något utanför mig själv, som pågår hos grannen, i det andra landet, i naturen.  

Tänker att jag inte är någon Piaf, jag ångrar visst. Tänker att jag stundtals känner mig snärjd av min historias väv, stundtals rätt och slätt oändligt tacksam. Om jag blir lika gammal som mormor är nu, det vill säga 101 år, så har jag bara kommit till hälften av den väven. Fram tills nu är mönstret i väven brokigt, det syns att vissa trådar helt tagit slut och andra har blivit nötta. Men de första guldtrådarna står pall mot tidens tand. Simskolan i Kvicksund, fotbollslägret i Ludgo, helger i Löa, gänget på Gräsö, skolåret i Frankrike, torsdagsnätterna på Sturecompagniet och gyllene år i tv-världen.  

Sen var det de där kvällarna sommaren 1994, hettan som gjorde oss slöa och godmodiga, när ljudet från fotbollsmatcher strömmade från öppna fönstren. Trådar vävdes in, orangea som solen på väg ner över fjärden. Familjen seglade, en röd långsmal S 30, vid namn MiFi, efter mig och min bror. Jag kallades för Mi och min bror för Fille. Min pappa gillade teknik, så vi hade tv i båten. Vi satt tätt i kajutan och hejade fram Sverige. Jag kommer ihåg att jag tog tåget hem från Västervik. Satt mitt emot en äldre kille som jag tyckte var snygg. Vi småpratade tills det visade sig att det var något fel på tåget eller rälsen. Två gånger fick vi byta tåg, kanske var det någon buss med. Minns inte, men jag minns den fria känslan av att vara på väg. Och den äldre killen gjorde mig sällskap genom alla byten, han bjöd på 88:an i tågets serveringsvagn. Den smälte snabbt och jag fick en chokladfläck på den rödrandiga seglartröjan. När tåget rullade in på Stockholm Central långt efter midnatt var jag allt lite förälskad. Vi kom aldrig att ses igen. Det som dock återkom var den underbara känslan av att vara förälskad, att vara nyfiken. På en annan människa, en plats, en bokidé. En känsla jag lärt mig att vårda och ge plats.

Hösten kom och allt förändrades. Alla celler byttes ut, den jag var före Estonia skulle aldrig mer finnas. Det som också hände var att jag upplevde det som att min mamma flyttade in i min kropp. Jag kunde känna mig som henne när jag gick, när jag sänkte mitt röstläge, när jag hällde upp en whisky. Alla gränser flöt och jag var djupt förvirrad. Jag tog över hennes rädslor. Försökte jobba mig ifrån ångestmonstret, gick sådär. Eller det gick bra med jobbet, karriär gjorde jag visst, men insidan fylldes med både kaos och stumhet. Utbränd till tusen. Jag har skrivit om de åren förut här i bloggen, lämnar dem mer än gärna och hoppar till 2013. Året som sticker ut, året när kärlekens färg tog för sig. I mars var vi Åre och bestämde oss för att flytta dit. Vi hade förälskat oss i bergen, i vidderna, i den vita vintern. Min bror och svägerska gifte sig i april på Malta, där de då bodde. Oförglömliga dagar. Samma sommar föddes deras son. Jag hade möjligheten att var på Malta under längre perioder den våren och sommaren. Det var ohyggligt varmt och vi svalkade oss i biografen som visade The Great Gatsby. Hunden Nelson, som numera bor med oss, följde med på promenader längs strandkajen, där Hövdingen i Vi ses i Ullådalen sitter (alltså inte på riktigt). Det var under den här perioden som jag åkte taxi med en chaufför som kom att bli karaktären Meli. När bokskogen på Omberg skiftade färg gifte jag och min man oss högt uppe på en gammal fornborg, med vår hund Melker som ringbärare. Skogen och våra nära (och säkert några skogsväsen) var vittnen. Jag bar min farmors klänning till middagen och känner fortfarande min mans trygga armar runt mig efter det att vi sagt ja. Minns hans allra första omfamning och den omedelbara känslan av att här vill jag stanna.  

Inledningsvis skrev jag att det finns saker jag ångrar. Jag ångra när jag inte stått på mig, när jag förminskat mig själv, när jag har likt en soldat trampat på. De där veckorna när jag jobbade, trots sjukskrivningen, innan jag kraschade. Visst, jag lärde mig mycket av utbrändheten, men hjärnan tog på tok för mycket stryk. Mest av allt ångrar jag all oro över saker som aldrig inträffat. Jag skulle kunna få olympisk medalj i oro. Det har stundtals varit förlamande jobbigt för mig och med all säkerhet även för mina närstående. Nu har jag tack och lov bättre verktyg för att hantera oron, så jag säger till alla som känner igen sig, sök hjälp när oron begränsar livet.  

Som tjugoåring såg jag framför mig att jag skulle bo i Frankrike efter det att jag pluggat klart och jobba med internationella relationer. Statsvetenskap var min grej, blandat med ett intresse för kommunikation. Men jag ville inte lämna Sverige, ville vara nära min familj. Efter det att min mamma dött reste vi mycket, jag, min pappa och min bror. Vi var en udda trio som bilade till Bilbao för att gå på Guggenheimmuseet, sökte upp Hearst Castle i Kalifornien och strök utanför Ed Sullivan Theater i New York för få en glimt av David Letterman (vilket vi inte fick, men pappa köpte en marinblå t-shirt med logotypen till The Late Show). De här resorna skimrar som ädelstenar i min väv. När pappa omkom på Bali var han och jag på en fin plats i livet i vår relation till varandra. Han hade hunnit träffa min blivande man och det är jag så glad över. Här tar också ett nytt kapitel vid, med farmor. Ett virrvarr. En begynnande demens krockade med farmors stolthet. Det var påfrestande år innan hon fick en plats på ett demensboende. Hon kunde ringa 16 gånger på en timme till min arbetsplats, för att sedan glömma att lägga på luren och jag fick åka dit för att se att hon inte fallit. Vilket hon gjort flera gånger. Krossad armbåge, stukat knä. Samtidigt var det varma år, vår grundkärlek var gjuten i betong av bästa kvalitet. Med all säkerhet hade hon bakat en Schwarzwaldtårta till min bemärkelsedag. Alternativt Märtas tårta, den med sockerkaksmaräng fylld med äppelgrädde.

Åren runt 35-45 var som att leva i parallella universum. Vi rev i väven, jag och min bror, när vi sålde vårt barndomshem, vårt sommarhus, farmors lägenhet och mormor sålde sin för att flytta till äldreboende. Samtliga hem var jag med och rensade ur. Alla platser som betytt något för mig försvann. Rotlös gick jag in i en ny gemenskap med min man och hans familj. Vi flyttade fyra gånger och byggde en liten sommarstuga och en lada. Stugan låg i direkt närhet till mina svärföräldrar, som har kommit att betyda mycket för mig och hela min familj. Precis som mina kära gudföräldrar har gjort. Den sista flytten gick hit till Åre och här vill vi stanna. Ibland återbesöker minnet de försvunna hemmen: hörnsoffan på Tallberget där vi samlades för kvällsfika, elden i mormors öppna spis, farmors blå kök där det alltid lagades mat, suset i ekarnas kronor i Kvicksund. Jag kan höra hur det knäpper i rören på Rindögatan och knarret i vårt vardagsrumsgolv. Skräcken över att trycka på fel knapp i mormors hiss och hamna i den läskiga källaren.  

Ibland får jag frågan om jag ångrar att vi inte skaffade barn. Också en märklig sägning, skaffa barn. Svarar nej på det. Jag är barnkär och skulle lätt kunnat ha haft en hel drös, men jag har känt att mina inre resurser inte har räckt. Har man en gång helt kört slut på sig, är marginalerna små. Jag är innerligt glad över det liv som jag och min man har byggt upp och som passar just oss. Så var det sagt.  

Åren från 45 och framåt har präglats av vårt nya liv i norr och för mig mitt skrivande. Jag är stolt över att jag tog min längtan efter att skriva på största allvar och att jag har gett ut två böcker. Heja mig! Förhoppningsvis kommer många fler att vävas in.

Under den första tiden i Åre fanns det ett gigantiskt asylboende i närheten. Jag spenderade mycket tid där och hjälpte till med undervisningen i svenska, men egentligen var jag där mest som medmänniska. Jag som alltid längtat ut i världen och hamnat i västjämtland, satt oväntat mitt bland, för mig, okända språk. Nu kommer textens största klyscha, men det var verkligen som vi tillsammans talade hjärtats språk. Efter att ha tillbringat hur många timmar som helst på yogamattan och undervisat i meditation och närvaro, befann jag mig i ett skarpt läge som satte min närvaro och medkänsla på prov. Fick på riktigt lära mig att möta min egen otillräcklighet, men också om vikten av våga kliva in. En tid som vävdes samman med mina hjärtfibrer. Flera av personerna som jag mötte har kommit att bli nära vänner. Nu kanske någon undrar varför jag inte skriver mer om vänskap? Det som är livsviktigt för mig och som mina böcker till viss del cirkulerar kring. Svaret är för att jag inte vet var jag ska börja. Ingen nämnd, ingen glömd. Ni har alla unika trådar i väven. Längtar efter att ses!

Dags att planera det sista inför morgondagen. Det blir jag, maken och hundarna. Våfflor över öppen eld och kanske en sväng på turskidor i Ullådalen om vädret tillåter. Samt en virtuell skål med familjen i Spanien, de små och stora, som är de finaste jag vet. Maken har dessutom utlovat en vattenmelongranitédrink à la Jamie Oliver! Melker som fyller 10 år samma dag får något gott att tugga på. Vår stora, fina, livliga och genomsnälla lurv. Bara kärlek.

Det blir bra det här, som mormor sa på sin senaste födelsedag i april: ”Man ska inte vara rädd för att bli gammal, det är fortfarande roligt att fylla år”. Hipp hipp!