Dagens radera om kärleksrelationer
Om kärleksrelationer
Fick frågan om jag kunde skriva om kärleksrelationer. Svarade ja. Att leva i en relation är inte lätt och självklart. Och ibland behöver man separera. Men det är ett helt ämne i sig som jag inte kommer gå in på nu. Idag handlar det om att låta relationen leva.
När den första himlastormande förälskelsen har lagt sig ser jag relationen som ett bygge. Där det behövs en stabil grund. Därefter kan man välja hur många våningar man vill bygga, vad våningsplanen ska fyllas med och när det är färdigbyggt behöver det kontinuerligt renoveras för att inte förfalla. Det finns naturligtvis lika många sätt att bygga på som det finns relationer. Här är skissen till mitt bygge.
1. Eget ansvar
När man går in i en relation – och med jämna mellanrum – kan det vara fruktbart att vända blicken mot sig själv. Vad tar jag med mig för bagage in i relationen? Vet jag med mig att jag är svartsjuk? Kontrollerande? Har lätt för att känna mig trängd eller överväldigad? Har jag ett stort bekräftelsebehov? Ångest? Destruktiva mönster? Beroenden? Ta tag i det. En relation har den fantastiska förmågan att dra fram våra skuggsidor. Och ju snabbare man medvetandegör sina och tar ansvar för dem, desto angenämare blir relationen. Partnern behöver inte bli den projektionsyta som alla ens inre drama spelas upp på per automatik. Och jag anser att man aldrig kan lägga över på sin partner att fixa ens egna skuggor. Man kan finnas där för den andre, ge kärleksfull support, men grovjobbet måste man göra själv.
2. Identifiera doshor
Det här är något som jag och min man i vår relation verkligen har nytta av! Inom ayurveda finns tre personlighetstyper, vata, pitta och kapha. Vi är sällan renodlat en, men någon av dem brukar dominera. För oss har det varit av största värde att se hur vi kan dra nytta av våra olikheter istället för att störa oss på dem.
Vata domineras av elementet luft. Kvick. Föränderlig och oberäknelig. Nära till oro och rastlöshet. Pitta är eld. Explosiv, karismatisk. Inte mycket tålamod och uthållighet. Kapha är jord. Tålmodig, långsammare och mer eftertänksam Startsträckan är längre. Uthållig.
I vårt fall är jag vata och min man kapha. Vi har olika rytm i oss, mår bra av olika typer av mat och har olika förmåga att dra igång/avsluta gemensamma projekt. Men genom att förstå att vi i grunden verkligen är så olika behöver vi inte ta det personligt när den andra gör tvärtemot. Vi påminner varandra om att den friktion som just nu uppstår beror på hur olika vi är. Det bara är så. Då får vi en neutral distans och kan värdesätta olikheten, istället för att irritera oss på den eller försöka förändra den andra utifrån egna preferenser. Det är en utmaning att leva med någon som är olik en själv. Men det är fantastiskt och jag kan se hur vi båda växer genom det och att det blir en synergieffekt. Dessutom har vi ett pitta-element i familjen i hunden Melker. Som alltid är på hugget, explosiv i sin glädje och inte alls så intresserad av att hålla på med något en längre stund.
Alla kombinationer av doshor har självklart sina egna utmaningar. Nu använde jag vata-kapha som exempel eftersom det är den jag vet mest om.
3. Odla särarten
Att våga låta det som är speciellt med relationen få växa. Ge det näring. Oavsett vad som är gängse normer eller hur alla andra gör. Inte kopiera andras relationer. Hedra det som gör relationen levande. Bo där man vill, äta det man vill, inreda hemmet som man vill, göra det man gillar, prata om ämnen som ger er energi, välja umgänge där man kan slappna av och vara sig själv. Respektera drömmar och visioner. Hur knäppa, riskfyllda eller oförståeliga de än kan verka vara för omgivningen.
Fall pladask för en idé, en plats, ett projekt. ett djur, en hobby. Att verkligen ge sig hän ger livskraft. Upptäcka nytt. Vara levande. Många gånger tror jag vi blir rädda när vi stöter på något som sätter fart på livsandarna. Rädslan för att misslyckas kommer emellan. Eller vad andra ska säga. Det blir resultatinriktat och krampar, istället för att förutsättningslöst få flöda. Det kan till och med vara så att vi håller tillbaka varandra, av avundsjuka eller rädsla över att känna sig övergiven. Eller att vi inte vågar dela med oss av det vi verkligen drömmer om att få upptäcka eller utvecklas inom, av rädsla att känna sig förlöjligad eller förminskad. Eller inte bli lyssnad till alls.
Var också nyfiken på särarten hos partnern. Inte minst hur den uttrycker kärlek. Vi uttrycker och manifesterar kärlek på olika sätt, med olika valutor och ibland missar vi att en handling bottnar i kärlek. Många gånger är kärlek just handling. Inte en röd ros.
4. Byta roller
Vilka roller tar vi på oss i relationen? Den omhändertagande? Den kreativa? Den skojfriska? Den ansvarsfulla? Det är också lätt att fastna i roller där vi speglar varandra: hjälpare/offer, kontrollerande/flyktbeteenden, beroende/medberoende, gränssättare/gränslös. Ett första steg att komma ur stagnerade roller är att identifiera dem. Vad som sen behöver göras för att förändra beror på vilka roller det är. Vid beroenden behövs oftast professionell hjälp. Det finns mycket bra hjälp att få.
När jag och min man upplevde att vår relation utsattes för omständigheter som egentligen inte hade med vår relation att göra, ett yttre tryck, gick vi i terapi tillsammans. Det yttre trycket hade skapat ett inre tryck och vi behövde en ventil. Det är bland det bästa vi gjort! Vi kör alla fast ibland och att ha en objektiv person som kan ställa frågar och peka på beteenden och mönster är guld värt.
Jag tror alla relationer mår bra av att vi ibland kliver ur våra roller, ifrågasätter, omförhandlar. Vem är jag idag och vilka roller vill jag ha min relation just nu? Inte minst i övergångsfaser kan det bli riktigt skakigt i en relation för man tvingas se på sig själv och sin partner på ett nytt sätt. Sådana faser kan vara att flytta ihop, få barn, barnen flyttar hemifrån, någon blir av med jobbet, någon får ett nytt jobb, någon blir allvarligt sjuk, en familjemedlem dör eller någon går pension. Men det är också en stor möjlighet för relationen att få fördjupas.
Det här var min grunds fyra hörstenar. Eget ansvar, identifiera doshor, odla särarten och byta roller. På den bygger jag nu tre våningsplan till relationen. Det praktiska, det fysiska och det andliga.
På det praktiska planet ser vi till att allt i den materiella världen fungerar. Fördelar hemarbete, hämtningar, lämningar, handlar, betalar räkningar, planerar det sociala livet med vänner, ser till att de materiella ägodelarna tas om hand. Här finns hur mycket som helst att vara oense om. Men det är också tämligen enkelt att lösa om man vill. Kompromissa låter kanske tråkigt, men det är helt klart en nyckel för en mer harmonisk vardag. Det fungerar inte att bara köra sitt eget race och förvänta sig att partnern ska ta hand om allt annat. Visst kan det vara så under perioder, att en får större utrymme att förverkliga något. Men det viktiga är att inte fastna där, att prata om fördelning och se till att det jämnar ut sig över tid. Att växeldra.
På det fysiska planet är vi nära varandra rent kroppsligen. Berör, attraheras. Skapar en vi-känsla på ett sätt som ingen annan typ av relation kan göra. Kittet. Ett plan som mår bra av mycket omsorg. Men också ett plan som det kan bli stökigt på om grunden håller på att falla ihop eller det praktiska planet tar för stor plats.
På det andliga planet låter vi våra själar mötas och beröras. Här finns bara kärlek. Vi möter varandra på ett subtilt plant. Upplever varandra för de vi verkligen är. Vi tillåter oss att känna en kontakt bortom det praktiska och det fysiska planet och kan känna av varandras närvaro, trots ett fysiskt avstånd. Det är här vi villkorslöst finns för varandra och djupt kan vila tillsammans i ett varande. Bortom krav. Bortom prestation. Det är allt och inget på samma gång.
Taket till det här bygget är öppningsbart. För om det är något som kan behövas så är det att ha verktyg för att öppna upp för varandra igen efter att ha känt sig avvisad, sårad, osedd. Det är ofrånkomligt att det händer i nära relationer. Att vi från tid till annan stänger hjärtat för den andre. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Ibland för att straffa den andre, ibland för att skydda sig själv. Sätt som jag öppnar mitt hjärta på är att yoga och meditera. Jag stannar också upp. Landar i mig själv. Stress är ingen bra förutsättning för ett öppet hjärta. Jag rannsakar mig själv och mina reaktioner. Vad är mitt, vad är någon annans, vad är bara gammal skit som bubblat upp till ytan? Men min viktigaste lärdom här är att taket/hjärtat går att öppna om och om igen.
Jag vill ha en relation med en stabil grund och som rör sig dynamiskt på och mellan de tre våningsplanen. Som öppnar sitt tak när det blir för trångt och syrefattigt på insidan. Som vågar ta ett andetag av oändligheten. Vågar se relationens litenhet och storhet.