Dagens rader om utmattningsdepression: del 3

Nedtecknat under 2014

Tredje delen: Till partnern, vännen, arbetsgivaren och samhället

Sista delen i serien om utmattning handlar i huvudsak om hur familj, vänner, arbetsgivare och samhället i stort kan höja tröskeln för att trilla över och ner i en trött dybotten. Samt stödja den redan insjuknade. Jag har funderat länge och väl. Problematiserat och komplicerat det hela. Men egentligen är det inte supersvårt. Man behöver inte skicka partiklar mot varandra i Cern för att räkna ut att det många gånger är återhämtningen som trängts undan så till den milda grad att individen glömt hur det är att slappna av på djupet.

För jag tror att vi klarar mycket påfrestning. Den dag vi inte upplever kaos, friktion och utmaningar är vi döda. Men, regelbundet behövs det rejäla pauser för att varva ner, integrera, reflektera och uppleva ett enkelt varande. Att bygga in mer närvaro och medvetenhet under en pågående vardag är också värdefullt. Det behöver inte ta nämnvärt mycket mer tid i anspråk, men ge större livskvalitet. Stanna upp kort, se saker från en ny vinkel, ta ett långt djupt andetag. Fråga sig vad gör det om fem, tio eller hundra år om jag stressar mig sönder och samman för att leva upp till en bild om hur jag tror livet ska vara?

Inte minst tror jag på att i tid ta varningssignaler på största allvar. Jag har sett många - inklusive mig själv – komma tillbaka i ”full sving” för tidigt efter en sjukskrivning. Bara för att något år senare falla igenom totalt.

När världen krymper, axlarna kryper upp mot öronen och sömnen svajar, då börjar det bli svårt för hjärnan att tänka om. Det allra enklaste är att bara fortsätt på samma snabba väg, för bara tanken på att hitta en ny liten stig kan upplevas övermäktig. Jag brukar säga till min man när jag upplever att det snurrar för mycket runt mig att nu kan jag inte ta in en enda sak till i mitt system. Numera gör jag det med god marginal. Och lägger jag på något i livet, så behöver jag ta bort något annat. Hur förtjusande, underbart och roligt det än må vara. Hårdprioritera. Vad är viktigt? Verkligen hårdprioritera.

 Men nu gällde det även tips och trix till alla runt omkring.

Till dig som partner

Ta din kärleks symptom på allvar. Lyssna, förminska inte, men förstora inte heller. Ta ett större ansvar för det som behövs göras i hushållet, utan att fråga vad du ska göra. För en trött hjärna orkar inte tänka ut det. Frågan "Vad kan jag göra?" är fin och vill väl. Men bara gör! Förenkla livet. Skala bort. Tydliggör att det inte finns några krav på att vara duktig eller prestera överhuvudtaget. Säg att ni tillsammans kommer att ta er igenom det här. Just nu är det tufft, men jag är med dig. Uppmuntra till att söka professionell hjälp.

Många gånger utvecklas obehagliga kroppssymptom som kan gäcka den mest rationella hjärna. Förstå att din partner känner oro. Får inte oron finnas öppet så kommer den med största sannolikhet att växa till ett hungrigt monster inom din partner. Ett monster som bara blir mätt av mer oro. Tillsammans kan ni hitta adekvat läkarvård som sorterar ut vad som händer i kroppen. Undersöka det som behöver undersökas.

Det är inte lätt att leva med någon som mår dåligt, bearbeta dina egna känslor och ta hand om dig med! Prata med någon utomstående. Vän eller terapeut. Ingen blir hjälpt av att ni båda trillar igenom.

Till dig som arbetsgivare

Våga se. Våga fråga. Våga ta bort uppgifter. Uppmuntra att ta en paus. Personligen tror jag att det är bättre att göra det rätt rejält, än att smådutta. Att bli utbränd handlar i många fall om mycket mer än bara jobbet. Det är hela livssituationen som behöver ses över, men arbetsplatsen är en stor faktor till hur snabbt man kan falla till botten från det att stressymptom kommer smygande. Eller hur snabbt man kan komma upp igen.

Att vara chef tycker jag handlar mycket om att se och ta ansvar.  Om möjligt, erbjud hjälp. Läkare, terapi, friskvård. Men framförallt våga och orka se personalen. Vidta åtgärder så snabbt som möjligt. Det kanske inte är så lätt att se tecknen. Mina var t ex att ofta ha ont i huvudet. Inte orka tänka om. Inflexibel i största allmänhet. Lättirriterad. Martyrisk. Stirrig blick. Social interaktion – nej tack. Det kan säkert vara något helt annat för någon annan.

Så mitt råd till dig som arbetsgivare är att läsa på och lära dig mer. För det kostar ofantligt mycket att ha utbränd personal. Rent ekonomisk och för företagsklimatet. Hoppar här över att nämna allt som har med dagens teknik att göra och hur vi är nåbara dygnet runt. Det är ett helt (och hett) ämne i sig.

Till dig som vän

Våga fråga vidare. Nöj dig inte med ett ”det är bra” när din magkänsla säger något annat. Att närma sig utbrändhetens helvetesgap upplevde jag lite som att vara i förnekelse. Att jag faktiskt inte ens orkade se själv. Att jag trodde mig vara någon form av superkvinna som klarade hur mycket som helst. Och gärna med ett leende. Tji fick jag.

Några kloka frågor från vänner som får en att stanna upp, om än så kort, är därför inte så dumt. Hur sover du? Bränner tårarna ofta till för småsaker? Är du ofta trött? Hur upplever du att du mår, egentligen, på insidan? Känner du överhuvudtaget någon glädje? Hm.

Om kraschen redan inträffat, lägg inte några som helst förväntningar på vännen. Hur god din intention än är. Låt den bara få vara, vila och var där som en medmänniska. Lyssna, vårda, håll om. En vän till mig kom och diskade. Ovärderligt. Ge konkret hjälp. Passa barn, handla mat, städa, kratta. Bara gör! Och låt det ta tid för vännen att komma tillbaka. Säg helst inte: "Men nu har det gått två månader, borde du inte vara lite piggare nu?". Nej, det borde inte vännen. Kanske är det till och med ännu tyngre. Min erfarenhet är att det blir ännu tuffare efter ett tag. Som att all trötthet bara väller fram när kropp och själ har fattat att det är tillåtet att slappna av och bli omhändertagen.

Och viktigast av allt, orkar din vän inte träffa dig eller ha kontakt, ta det inte personligt. Det är den förlamande tröttheten som talar, inte din vän som troligtvis inte önskar hellre än att orka vara med dig.

Till samhället

Ett samhälle är till för dem som lever i det. Samhällsstrukturen ska hjälpa, inte stjälpa. Inte försvåra, utan förenkla. Samhällsbygge är komplext, men jag ska lyfta fram några punkter utifrån en utbränds perspektiv. Eller för den som är i riskzonen.

Rehabilitering

Satsa medel på rehabilitering. Och sätt in rehabilitering tidigt! För alla typer av sjukdomar. Personligen tror jag att många skulle kunna komma tillbaka snabbare om de fick möjlighet till rehab och inte bara ren ekonomisk ersättning. Eftervården är långt ifrån optimal idag. Vi är bra på att rädda liv akut, men inte på att ge omsorg. Det är en omvälvande upplevelse att helt tappa ork och livsglädje, som behöver bearbetas för att inte trilla dit igen. Satsa också på forskning om vad som faktiskt fungerar inom rehabilitering. Våga åtminstone snegla på alternativ som akupunktur, massage, meditation och samtalsterapi. Jag hade möjlighet att betala ur egen ficka, vilket jag faktiskt tror räddade mig. Så får det inte vara!

Vård av förälder

Skapa en typ av omvänd VAB som kallas VAF. Vård av förälder. Vår befolkning blir äldre och äldre. Många kommer uppleva att de stundtals behöver ta hand om sina föräldrar på ett nytt sätt. Ett nästintill omöjligt sätt för den som arbetar heltid. Att ha en närstående som är på väg in i demens eller annan sjukdom när personen fortfarande bor i sitt hem är ett jobb i sig. Landsting och kommun har olika roller som inte är helt förenliga. Mycket faller mellan stolar. Vårdplaner skjuts upp, människor skickas hem utan fullgod omsorg. Det tar tid och inte minst frustrerad energi att slå sig fram för en närståendes rättigheter.

Idag finns det vård av närstående, men jag tror att detta kan utvecklas mycket, mycket mer. Inte minst kvinnor bär idag ett stort och tungt ansvar på axlarna där de tar hand om åldrande föräldrar. Vill också förtydliga att det jag främst pratar om är under en fas när förhållanden ändras. Som vid ett insjuknande eller fall när det är fullt sjå att få diagnos, rätt hjälp, rätt hemtjänst eller hitta nytt boende. Att hålla i alla kontakter och säkerställa att nya rutiner fungerar i praktiken tar tid. Och ofta oregelbunden tid. Önskvärt är att det på en arbetsplats kan vara okej att under en period vara borta några timmar här och där i veckan för att ta hand om allt som också behöver skötas under dagtid när t ex biståndshandläggare, läkare och hemtjänst arbetar.

Jag hade turen att ha en mycket förstående chef när min farmor insjuknade i demens. Hade jag inte haft möjlighet att rycka ut akut till henne när hon ramlat eller hade ångest, och ta möten med biståndshandläggare, hemtjänst och upprättande av den ena vårdplanen efter den andre, hade jag säkert gått in i väggen en tredje gång.

En parantes. När jag menar att det ska vara under en fas så förutsätter det självklart att de nya behoven hos den anhörige ombesörjs på ett fullgott sätt av vården, hemtjänst eller ett äldreboende. Här finns dock en hel del kvar att önska. Kommun och landsting behöver bli betydligt bättre på att följa upp och kontrollera att de aktörer som finns på marknaden verkligen levererar. Det gäller både kommunala och privata aktörer.

Det politiska samtalet

Prata mer i politiken om mjuka värden. Hur tar vi hand om den korta och värdefulla tid som vi vandrar på jorden? Hela det politiska samtalet behöver förändras. Jag blir trött och less bara jag lyssnar på en partiledardebatt. Och då är jag ändå väldigt intresserad. Det är som att politikerna själva inte orkar lyssna på varandra. Inte orkar ta in en annan verklighetsbild än sin egen. Då sker ingen utveckling. Då står vi bara och slirar i gamla hjulspår. Tonen för samhället sätts till viss del i plenisalen. Det vore så befriande att höra en riksdagsledamot säga att någon med annan politisk färg kanske har en poäng i det den säger, eller att den ska tänka på saken. Reflektera. Inte bara gå till motangrepp. Demokratin behöver självklart opposition och debatt, men idag tycker jag det är väl mycket sandlådenivå och hållande av maktpositioner istället för konstruktiva samtal och nytänkande. För nytänkande behövs för att bryta trenden med ökade sjukskrivningstal för psykisk ohälsa.

Skolan och betyg

Kort om skolan och de som växer upp idag. Jag tycker betygssystemet är helt galet så tillvida att man alltid måste prestera. Att man räknar ihop allt från dag ett i en årskurs. Inte ser till utvecklingen. Kan ju vem som helst räkna ut att man inte kan prestera på topp hela tiden. Tror tyvärr detta är en bra grogrund för att tidigt i livet skapa alldeles för höga stressnivåer. Av vad jag har förstått så kryper utbrändhet ner i åldrarna. Något som gör mig riktigt, riktigt bekymrad.

Låt mig avsluta med en riktig klyscha, livet går inte i repris. Det är här och nu som räknas. Inte vill vi ha ett samhälle där människor kör slut på sig och tappar livsgnistan. För vad? Det kan man verkligen fundera över. Och jag kommer tillbaka till det här med återhämtning och hårdprioritering. Vad är egentligen viktigt? För dig, för mig och för helheten?