Dagens rader om utmattningsdepression: del 1

Nedtecknat under 2014

Första delen: Symptom 

Allra första vill jag säga att de symptom jag beskriver är sådana som jag själv har direkt erfarenhet av. Och att en läkare ska ställa diagnosen. Jag skriver om detta för att någon kan få känna igen sig och därmed uppleva sig som mindre ensam. Och för att någon som lever nära en person med utmattningsdepression kan få en större förståelse. För det var nästan det värsta, den där ensamheten som flyttar in när kroppen spelar en spratt och oron som sipprar fram från trötta vrår. Samtidigt som jag idag ser och läser om att fler och fler går samma väg. Inte minst unga. Det gör mig bekymrad i hjärtat.

Jag kommer inte gå in på orsakerna till att jag körde slut på mig två gånger. Det finns massor av anledningar, och det gör det nog för de flesta som får diagnosen utmattningsdepression. Det är sällan bara en orsak.

Idag skriver jag om hur det kändes. Del två handlar om vägen tillbaka. Och i del tre blir det tankar om hur arbetsplatser, anhöriga och samhället i stort kan bli bättre på att möta personer som är utmattade, men också hur vi motar olle i grind.

Andas in, andas ut. Då vandrar jag tillbaka i tiden.

Rödsprängda ögon. Blixtar framför ögonen. Kramper i magen. Huvudvärk från helvetet. Förlamande trötthet. Nedstämdhet. Kraftig yrsel. Smärtor i kroppen. Lätt feber. Gråt för ingenting. Lättirriterad. Tunnelseende. Stora blemmor över hela hakan. Rusande hjärta. Dåligt minne.

En helt vanlig dag.

Vet inte hur många koder till bankkort jag avverkade när hjärnan tog stopp. Det var omöjligt att komma ihåg en fyrasiffrig kortkombination. Ena natten krampade magen hårt. Andra dagen värkte huvudet monstruöst och jag satt på Cityakuten. En annan dag stirrade jag in rödsprängda ögon i spegeln samtidigt som jag kände mig febrigt trött.

ALLT blev så jobbigt. Övermäktigt. Blytungt. Lyfta luren. Diska ur koppen. Tvätta håret. Det låter helt galet, men att bara bre en smörgås tog kraft. Klart jag trodde jag var dödssjuk.

Första gången den ödesdigra väggen tornade upp sig var -96. Då var det relativt okänt med utmattningsdepressioner. Kronisk trötthet och fibromyalgi pratade man dock om. Jag gick till en läkare med min yrsel. Min gjorde att golvet rörde sig upp och ner, det var ingen snurrande rörelse. Som på vågor kändes det som jag färdades över asfalten. Jag kommer så väl ihåg när jag frågade läkaren om yrseln kunde vara stressrelaterad. Det trodde han inte. Så vad var det då för fel? Det visste han inte. Så jag surfade hem på vågorna, lika yr. Det var faktiskt ingen av alla läkare som jag träffade som kopplade ihop mina symptom med stress.

Gick och pratade med en bra terapeut. Hon var toppen, det var jag som inte var mogen. I nio månader satt jag i hennes fåtölj och berättade om kroppens förnimmelser. Så fort hon ville närma sig något som jag upplevde som jobbigt så slutade jag prata. Orkade inte gå in i de rummen. Det var ändå skönt att få prata av sig lite, även om det inte hände något på djupet. Flera år senare gick jag tillbaka till henne och det blev något helt annat.

När yrseln och huvudvärken var som värst flyttade jag hem till min pappa. Låg hopkurad i den stora soffan omsluten av smärta. Tog lugnande och smärtstillande. Lindrade en stund. Men sen kom det tillbaka. Hammaren i huvudet och oförmågan att kunna gå utan att känna sig stadig på benen. Tröttheten var där hela tiden. Orkade inte med starkt ljus (dagsljus) eller ljud. Att titta på tv eller läsa var för mycket.

Kommer inte riktigt ihåg vilken ordning allt rullade upp sig. En kväll när jag skulle till tunnelbanan sprang jag den sista biten för att komma med. Fel beslut. En tjur tog sig in i bröstkorgen och hoppade vilt omkring. Rusade runt. Tittade ner mot hjärtat och trodde på riktigt det skulle hoppa ut. Ambulans till akuten. Massa undersökningar. Men inget var egentligen fel.

Så var det hela tiden. Inget var egentligen fel. Bra värden, fina röntgenbilder, starkt hjärta. Ändå kändes det som att jag var på god väg att dö.

Jag tog mig ur den första svängen och jag tror att min relativa ungdom faktiskt hjälpte till. Gång två slog systemet tillbaka hårdare. Som att ”nu får du faktiskt ta och lyssna”. Jag hade precis fyllt 30 år, år 2001, och min läkare sa att jag var på väg att utveckla diabetes 2. Och den enda orsaken var med största sannolikhet min inre stress. Hej å hå. Hon sjukskrev mig direkt för utmattningsdepression. Det tyckte inte min arbetsgivare var en bra idé. Så svag som jag var gick jag med på att jobba tre veckor under min sjukskrivning. Kanske en av de dummaste sakerna jag gjort. Hela kroppen skrek och jag kunde inte säga nej. Dilemmat var nog att det inte syntes utanpå hur det kändes inuti. Förutom stressutslagen då. Så det kanske inte var så lätt att förstå. Och jag har ju alltid levererat och varit duktig på att bita ihop...

Hur som, jag sa upp mig från det jobbet. Men jobbade de där tre veckorna. Sen kom den stora kraschen. Minnesbilderna är få. Mer än att jag ligger i sängen. Dag efter dag. Efter dag. Isolerar mig. Orkar inte med någon kontakt. Orkar inte tänka en enda tanke. Vilket kanske var tur det. De hade inte varit alltför ljusa. Efter några månader i sängen har jag kraftansamlat så pass att jag inser att jag måste göra något konkret. Att det här inte kommer gå över av sig självt. Men vad hela friden kunde hjälpa mig?