Dagens rader om sorgens väg: Till min mamma

September 2014

Till min mamma

Idag är det 20 år sedan. När rubrikerna känns svarta vill jag fylla sinnet med liv. Med den som gav mig och min bror livet. När jag för ett år sedan skulle gifta mig hade vi ett bord, kallat "Minnenas bord". Där fanns bilder, korrespondens och texter kring dem som inte längre finns med oss. Det här är det jag skrev då om min mamma. 

Om mamma Ingrid

När jag var liten gömde jag mig bakom dig. Att vara din dotter var väldigt tryggt som liten blyg flicka. Din mörka, hesa röst hördes alltid och gick jag in i ett rum var det bara att gå till händelsernas centrum så fanns du där. Så här i efterhand känns det som att jag alltid satt i ditt knä och hörde ditt skratt i mitt öra. Det var aldrig några problem i den stor vida världen så länge du var med. För du kunde prata med vem som helst, om vad som helst och du var jämt med mig. Jag var oändligt stolt över dig, min mamma.

Om jag skulle beskriva dig idag skulle jag göra det genom att säga att du älskade livet, människor i allmänhet och din familj i synnerhet. Vardagen kändes alltid som fest. Varje kväll fikade vi i vår lilla familj. En enkel, sammanhållande rutin. Bäst var det när vi fick chokladkakor med mint.

En annan av dina specialiteter var kortspel. Spela bridge gjorde du varje onsdag så länge jag kan minnas. På rikspolisstyrelsen. Jag ser dig framför mig med dina stora glasögon och allvarlig min. En fokusering och skärpa som jag än idag fascineras över. Ofta låg något lätt och glatt över ditt väsen, men just när det kom till kortspel kom en mycket bestämd kvinna fram vars pondus kring bordet var självklar.

Jag tänker på bilden av dig som brud nu när jag själv snart ska säga ja. Att jag tänkt att jag inte velat ordna ett bröllop, för hur skulle jag kunna göra det utan min mamma? Men nu står jag snart där. Vid skogens altare. Kärlekens kraft tar mig dit.

Jag vet att du hade varit så lycklig över att jag träffat just Stefan. Och att ni skulle ha fått en mycket speciell relation. Så som du fick med alla kära personer som kom i din väg.

Det finns så mycket att berätta om dig för min blivande man. Om dina klarblå ögon, om din lena huden och värmen från hjärtat. Om hur starka dina ben var, snabba och snygga.

Det finns så mycket att berätta om hur du älskade ditt svarta te, gärna tog en whiskey och gjorde världens godaste potatisgratäng.

Det finns så mycket att berätta om hur du på riktigt engagerade dig i mina och min brors vänner. Du tog dig tid att lära känna alla som kom över vår tröskel. Självklart stod du alltid vid sidan av fotbollsplanen och hejade fram oss.

Det finns så mycket att berätta om den gången när det på riktigt höll på att gå snett för mig och mina vänner. Att jag mitt i allt ändå kände att jag kunde ringa dig. Och du kom. Ordnade lugnt upp den farliga situationen utan att bli arg på mig. Du berömde mig istället för att jag hört av mig. Aldrig mer tog du upp den natten. Kastade den inte i mitt ansikte. Istället lämnade vi den där och då för att länka samman oss i ett oupplösligt band av förtroende och respekt.

Det finns så mycket att berätta om hur jag inte alltid är klar över var gränsen går mellan dig och mig. Om en relation utan början och utan slut.

Det finns så mycket att berätta.