Dagens rader om sorgens väg: Det ovissa livet

September 2014

Det ovissa livet

Vad har hänt? Och vad kommer att hända? I spänningsfältet mellan då och sen uppstår ofta oro. Den stora ovissheten. En grundpremiss för att leva. Att inte veta allt. Ändå har vi många gånger så svårt att hantera den. Vi gör allt vi kan för att känna kontroll. Över hemmet, kroppen, jobbet, barnen, partnern. Vill ha garantier för att allt kommer bli som jag önskar. Kroppen ska inte åldras på utsidan, partnern ska älska bara mig hela livet. Och ingen ska bli sjuk. Eller råka ut för en olycka.

Men så är det ju inte.

På riktigt.

Tror att en oförmåga att hantera ovisshet skapar smärta. Vi ältar, antar och spekulerar. Låter destruktiva tankar om en oviss framtid leda oss in i depressioner och flyktbeteenden med missbruk.

Att inte veta. Att det inte alltid finns ett svar. Utan flera. Eller ibland inget. Varför? Varför just jag? Varför just min familj? Tankarna cirkulerar som i en rondell utan utfart.

För att återknyta till gårdagens text är jag kanske en av dem i Sverige som vet minst om själva förlisningen. Jag har medvetet låtit bli att fördjupa mig i bogvisir, konspirationer och högljudda röster om än det ena, än det andra i hanteringen av katastrofen.

Så här tänker och känner jag. Det finns ingenting som någon kan säga eller göra som ger mig min levande mamma tillbaka. Ingenting. I många, många år lät jag den ödesdigra tiden under själva förlisningen påverka hela mitt sinne. Det var som jag själv var med. Jag utsatte mina tankar för de värsta av värsta inre bilder. Tills någon sa till mig, så enkelt, men så sant: Det är över! Det var som att vakna upp ur en konstant pågående mardröm. Just i den stunden som jag hörde orden - det är över - låg ingen och kämpade för sitt liv på Östersjön. Mer än jag i mina tankar. Aha. Jag hade kommit till en punkt där jag var mottaglig för ett nytt förhållningssätt. Äntligen fick jag andas ut.

Frågeställningar till vad som skulle/ska ske med färjan har varit sekundära för mig. Men jag har allra största respekt för helt andra synsätt. Jag anser att döda kroppar ska hanteras med största möjliga värdighet, men i fallet med Estonia känner jag att det vore mindre värdigt att idag inleda en bärgning. Önskar att färjan får vila i frid, och slippa rovlystna dykare. Att den ska respekteras som en gravplats. Men jag inser att överträdelser kommer ske. Och det får jag lära mig att leva med. Kan hända att jag kom till den här slutsatsen för att jag redan under natten då förlisningen skedde, upplevde att kontakten med mamma brutits. Min pappa kände likadant. Som att hon, Ingrid Margareta Elisabet, vår mamma och pappas fru, inte längre var därute. Att hon var på en annan plats. Nu är jag inte religiös eller har en bestämd uppfattning om ett liv efter detta, men känslan var så stark att jag väljer att lita på den.

Är olycksorsaken viktig? Rent rationellt skulle jag säga ja. Men i mitt hjärta nej. Det som hände, hände. Jag får ha tillit till att haverikommissionen och de som är experter på sjösäkerhet tar lärdom och konsekvenser av katastrofen. Men för mig personligen, så förändrar orsaken inte utkomsten. Kan också se vilka återvändsgränder som kan finnas i jakten på alternativa orsaker och syndabockar. Vill inte ta den vägen.

Vad finns mer att tillägga idag? När världen omkring oss i allra högsta grad flödar av ovisshet. Jag har ägnat mycket tid att undersöka vad som händer med oss i det som kan benämnas som orostider. Hur ovissheten påverkar vår handlingskraft. Skrev en uppsats med den långa titeln ” Medier och medborgare, handlingsbenägenhet och demokrati i en orostid”. Den gjordes inom ramen för ett större forskningsprojekt där vi tittade på hur man som medborgare aktivt engagerade sig i de frågor som media rapporterade om. Skänkte man pengar, gick med i organisationer eller föreningar för att kollektivt kunna påverka eller engagerade man sig politiskt? Det var ett ambitiöst och spännande projekt, med lite dyster utkomst. Det fanns ingen större handlingsbenägenhet hos de som intervjuades, man kunde gärna skänka pengar till Amnesty eller liknande organisationer, men det stannade där. Ovisshet och osäkerhet blev handlingsförlamande.

Skulle jag göra något liknande idag, skulle min utgångspunkt vara en annan. Jag skulle intervjua personer som är särdeles bra på att leva och navigera bland ovisshetens skär. De som lever ett liv där de har kraft att förändra och påverka från hjärtat, utan att de bränner ut sig själva eller blir helt modfällda. Lyfta fram goda exempel. Hur tar de sig fram i livet? Vilka metoder, tekniker finns att tillgå? Och hur kan man förmedla hopp i en värld som ter sig hopplös? Inte minst till tonåringar och unga vuxna. Om hur vi alla har en viktig uppgift att till nästa generation förmedla att faser av ovisshet, osäkerhet och oro är normalt. Att något annat kommer efter det. Överföra hopp.

Att lära sig leva med ovisshet är en stor utmaning, men livsviktig. Kan jag i mitt inre skapa rymd och rum där jag kan härbärgera de mest smärtsamma upplevelser och ta ett andetag i taget. Ja, då kan jag övervinna mycket. Vi behöver ge varandra utrymme att andas, men samtidigt tränga oss på ibland. Våga ställa de där jobbiga frågorna. Våga vara nära. Våga sätta gränser. Och öppna gränser.

Jag tror att vi som samhälle behöver stanna upp. Omfamna ovissheten. Inte fly från den. Inte ta saker för givet, som inte är givna. Vilket typ inget är. Och ibland kanske tänka om. Inse att vi inte har svar på allt, på en gång. Så här en kort tid efter alla valdebatter är min reflektion att det utkrävs väldigt många svar från politiker. Men får de alltid relevanta och viktiga frågor utifrån ett större perspektiv? Och vill vi ha politiker som svarar som robotar? Längtar efter mer ovissa samtal beslutsfattare emellan. Där man lyssnar, reflektera och därefter kommenterar. Kopplar ur autopiloterna.

Likaså är det väsentlighet att skapa visshet när det går. Visa var du står, vem du älskar och reflektera över att kärlek många gånger är handling.