Dagens rader om sorgens väg

September 2014

Sorgens väg

1994

Det hade varit en ovanligt varm sommar. Vi i vår lilla familj på fyra hade följt fotbolls-vm på liten tv i segelbåten. Tätt tillsammans i ruffen. Hejat fram landslaget till en bronsplats. Minns den sommaren som en av de bästa i livet. Sen kom hösten. Och stormen. Och samtalet.

Jag har skrivit om det här förut. Men det är svårt att ta en annan väg än denna idag, när jag möts av rubriker överallt. Måste gå den en gång till. Att upprepa kan vara att verkliggöra. Men också omtraumatiserande. Fin gräns. Försöker balansera.

Andas mig igenom denna helg när trummor slås i minnets tjänst. Tänker att jag här erbjuder en personlig röst under helgen. För att sedan gå över till något helt annat. 

För några år sedan skrev jag en text där jag både ställer frågor och svarar. Börjar med den. Kanske var det ett sätt att återta kontrollen när det skrivs så mycket som jag inte kan relatera till. Kanske ett sätt att få distans. Den handlar om chock, överlevnadsstrategier och den slingrande vägen framåt. Och är lika sann då som idag.   

Hur fick du veta?

Min mormor ringde tidigt, tidigt på morgonen för att fråga vilken båt mamma åkt med. Hon hörde hört på nyheterna om en förlisning. Jag visste inte vilken det var så jag gick uppför trappan för att väcka pappa. Redan där började kroppen knyta sig. Sen följde dygn av total förvirring. Jag kommer ihåg att jag stängde ner. Som att alla organ bara la av. Behövde ingen mat, ingen sömn, inga toalettbesök. Det kom folk, det ringde. Vänner, arbetskamrater, grannar. Vet inte hur det blev så, men jag tog på mig rollen som tröstare, den som skulle fixa allt. Fast det fanns ju inget att fixa. Mer än att servera sherry i små glas. På insidan var det fullständig panik. Men jag tror att det från utsidan såg rätt samlat ut. Jag bar en bricka med små kristallglas. Vad annat kunde jag göra? 

Så det var din strategi, att hålla ihop?

Strategi och strategi, det var ju verkligen inget jag bestämde mig för där och då. Det bara blev så. Skulle mer säga att det var ren överlevnad. Jag hamnade i djup chock, vilket jag inte ens visste var det var då. Ännu mindre hur jag skulle ta mig ur den.  

Men var inte det ett bra sätt då?

Både och. Det hade det säkert varit bra att vara så i några dagar. Som skydd. Men jag fastnade. Kom inte ur. Överallt möttes jag av tidningsrubriker och andra människors upplevelser av katastrofen. Märkligt hur många hade ett behov av att berätta just för mig exakt hur de fått reda på det och vad de känt då. Det var som att jag tappade bort mina egna upplevelser bland alla kända och okända röster i samhället. Dessutom ville jag verkligen inte möta blickar av medlidande. Kände att folk tittade på min familj som när man kör förbi en trafikolycka och saktar ner för att se vad som hänt. Säger absolut inte att det var så, men det kändes så. Om jag så snabbt som möjligt kunde slå ifrån mig de blickarna så klarade jag mig. Blickarna påminde mig om det som hänt, om jag försköt dem hade det kanske inte hänt. Trots allt. Galet, jag vet. Men så var det. 

Hör att det finns många bottnar i den här upplevelsen, fick du ingen hjälp att ta dig igenom smärtan?

Nej, det kan jag inte påstå. På den tiden var inte Sverige utrustat för nationella trauman på det psykologiska planet. Idag hoppas och tror jag att det är annorlunda. Att det finns en helt annan krismedvetenhet. Jag träffade några personer inom psykvården, och det var inte lyckade möten. Mer än så vill jag inte gå in på. Men några år senare kom jag i kontakt med många bra personer som kunde vägleda mig ur mina vanföreställningar och ångest. Skulle säga att det var direkt livsavgörande. 

Men vad hände med saknade då? Vart tog den vägen?

Den fanns och finns ju där hela tiden. Vi var väldigt symbiotiska, jag och min mamma. Det fanns en enorm närhet och kärlek. Hon fanns alltid, alltid där för mig. Och jag för henne. När jag gick på skolan i Frankrike brevväxlade vi och de breven kom att betyda mycket. Jag kunde läsa dem om och om igen på nätterna. Sen tyckte jag det var oerhört jobbigt att se andra tjejer i min ålder med sina mammor. När de gick på stan ihop eller åt tillsammans. Det kunde komma som en akut kramp i hjärtat. Tappade andan. Det händer fortfarande. Som Göran Tunström skrev: ”När mammor dör, då förlorar man ett väderstreck”. För mig blev det så. Jag blev helt desorienterad. Det finns så mycket att säga om min mamma som person. Men det vill jag säga på ett annat sätt, i en annan form. 

Finns det några egna ögonblick som pockar på?

Jag minns såväl när jag skulle plocka ihop på hennes arbetsplats på polishuset. Det här är också en typisk grej. Jag förstår inte varför jag skulle göra det. Kan överhuvudtaget inte återskapa händelseförloppet varför jag sitter på hennes arbetsstol och packar ner hennes personliga tillhörigheter. Ville jag det? Eller blev det bara så? Hur som, när jag lyfte på skrivbordsunderlägget hittade jag en lapp med lösenorden till hennes dator. Det var min och min brors namn. Vet inte varför jag kommer ihåg det så otroligt tydligt. Men det var som ett bevis på att vi hört ihop. Att vi existerat som familj.

En annan upplevelse var när jag såg en av kvällstidningarna, strax efter olyckan, och de hade publicerat alla omkomnas passfoton på omslaget. Mamma hade fått fel namn. Ett av hennes mellannamn. Jag kommer ihåg min monumentala ilska över att de bara sådär kunde publicera en bild och dessutom skriva fel namn. Det kändes som ett övergrepp. Ett starkt ord, men så kändes det. Jag har ett minne av hur jag några månader senare sitter på ett seminarium på JMK (enheten för journalistisk, medier och kommunikation) där jag pluggade och representanter för kvällstidningarna var där för att debattera sin rapportering. Jag ställde dem mot väggen. Exakt vad jag sa, kommer jag inte ihåg, för jag var så bortom mig av vrede, men någon slags upprättelse kände jag efteråt. 

Handlade det om heder?

Snarare om värdighet. Att jag så ofta upplevde att man kunde behandla både offren och oss anhöriga lite hur som helst. Som att vi buntades ihop till en skock och jag kunde riktigt höra hur myndighetspersoner drog en lång suck när man kontaktade dem och tänkte att ”nej, inte en anhörig till”.  

Vad skulle du vilja säga till den där drygt 20-åriga tjejen som bar brickan med sherryglas?

Ingenting, bara mjukt hålla om henne. Andas med henne. Stryka handen över kinden. Låta handflatan vila på hennes hjärta. Få kroppen att förnimma. Levandegöra. Sen kanske viska, att jag ser henne, att det kommer bli bättre, för att sen bli värre igen och sen riktigt bra. Ett steg i taget. Håll ut. Våga. Lev.