Dagens rader i juni: Identifiera dig!

Identifiera dig!

Vem är du? Eh, Ingrid Marie Thorslund. Är du ditt namn? Klart jag inte är. Är du passet som du håller i handen? Nej. Klart jag inte är. Så vem är du? En yogakråka, yogafisk eller yogakamel?

Den där gäckande frågan. Som Kent kommenterar så bra i låten ”La Belle Epoque”. Jag och alla andra är allt. Vi är en del av allt som snurrar och surrar i vår samtid, samtidigt som jag tror att vi alla innefattar evigheten.  

Men hur ser vi på oss själva och hur ser omvärlden på oss? Hur speglar vi världen inom och utom oss. Därinne kanske bor ett skrämt litet barn, men på utsidan syns en självsäker, kaxig person. Och vem är den som observerar både det skrämda lilla barnet och den kaxiga vuxna personen? Det är i det gränslandet som det börjar bli intressant.  

Jag har bytt min yttre yrkesidentitet många gånger. Alltså ett identitetsskapande utifrån det jag gör. Det är synnerligen intressant hur jag blivit bemött.

Informationschef på ett tv-bolag. Wow, vad spännande!

Utbränd. Bara en undfallande blick.

Andligt sökande. Är du med i en sekt, eller?

Arbetslös. Inte så intressant överhuvudtaget.

Lärare på högstadiet. Beundransvärt, att du pallar!

Yogalärare. Avvaktande intresse, men med nyfikenhet. Hur flummig är du?  

För att göra en lång lista kort. Det lustiga är ju att jag var ju samma person hela tiden innerst inne.  

Det finns MÅNGA vägar att välja för att närma sig det här med identitet. Tre av de tillämpningar som jag använt mig av är den grekiska havsprofeten Proteus, Caroline Myss sätt att se på arketyper och Eckhart Tolles tankar om egot.

Men först till något både personligt och tyvärr högaktuellt. Läste idag att de efter flygplanskatastrofen i Ukraina vill veta vad de som förolyckats haft för tatueringar. För identifiering. Tack och lov så vet inte många om detta. Men det är bland det mest groteska man kan göra är att tvingas gå igenom identifikationspapper för någon man älskar. Till oss kom det hem två vänliga men obekväma poliser (fullt förståeligt) med en bunt gula papper. Kan ni fylla i de här? Vi satt vid köksbordet. Jag och min far. Och började bläddra i bunten. Man skulle ringa in hur olika kroppsdelar såg ut. Flervalsalternativ. Händer, fötter, bål. Markera ut speciella ärr eller annat särskiljande. Till slut fick jag gå och hämta en hårborste för att ta loss mammas hår för DNA-test. Det här är det bland det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv. Den där bunten med gula papper. Hur min mamma skulle identifieras tack vare den. Som att hennes identitet reducerats till ett flervalsalternativ. Just nu, i denna stund, kanske det sitter en familj i Holland och går igenom en liknande procedur.  

I situationen ovan är det lätt att tappa bort sig själ. Liksom zooma ut, för det är så outhärdligt. Och jag tappade bort mig. Big time. En av vägarna tillbaka gick via havsprofeten Proteus och handlar om hur människan trots är helt suverän på att anpassa sig till förändringar, utan att tappa bort sin kärna. Robert Jay Lifton har skrivit en bok om detta: The Protean Self. Där berättar han att när Proteus fångas in i Odyséens fjärde sång så ändrar han skepnad flera gånger för att klara sig. På ytan är han totalt anpassningsbar, men på insidan förändras inte hans kärna ett dugg. Gränslös inre vishet parad med gränslös yttre föränderlighet. I modern tid tänker jag på Nelson Mandela som vår tids sinnebild för det proteanska självet. Jag fick helt enkelt att börja att bryta mig in mot kärnan. 

Kanske att man skulle kunna kalla kärnan för kontrollrummet, varifrån man kan styra men också förena olika egenskaper och uttryck så att allt hänger ihop. Utan att man kanske först ser eller förstår det. Idag vet man att hjärnan är plastisk. Det vill säga att den kan bygga nya vägar och förändra infrastrukturen även i vuxen ålder. Fantastiskt tycker jag, som lever efter devisen att aldrig, aldrig ge upp. Så länge man andas finns det möjligheter att skapa och omskapa. Gränslös inre vishet parad med gränslös yttre föränderlighet. Passar utmärkt i den allt snabbare takt som världen tycks förändras. Sitt i båten och håll i hatten, njut av färden. 

Jung talade om arketyper. Om jaget och självet, persona, skuggan, anima och animus. I nutid gör Caroline Myss det. Det är hennes tankar jag mest har fördjupat mig i genom åren. En arketyp är alltså ett beteendemönster som kan finnas hos alla. Till exempel rebellen, den omhändertagande, clownen, äventyraren. Genom att identifiera sina egna arketyper kan man få en större förståelse för sig själv. Enligt Myss har vi 12 stycken, varav fyra är gemensamma för alla. Alla arketyper har en solsida och en skuggsida. Det kan vara värdefullt att inte minst ha lite koll på sina skuggsidor så inte det undermedvetna tar kommandot och vi upprepar samma destruktivitet om och om igen. En grundarketyp som vi alla har är offret. Vilket är något som jag skytt som pesten. I alla fall utåt sett. Som sagt, alla har vi aspekten av att stundom känna oss som ett offer. När vi upplever att saker orättfärdigt drabbar oss, när vi självömkar, skyller på andra för våra egna misstag, är missunnsamma mot de som vi anser har fått mer eller bättre förutsättningar i livet. Vi kan också dra nytta av att spela ut vårt offer för att få sympatier eller så gör vi någon annan till ett offer för att ha någon att ta om hand eller för att det får oss själva att känna oss lite bättre.  

Som sagt, jag avskydde offret inom mig. Som jag har bitit ihop, överkompenserat med handlingar och kört över mina inre signaler för att inte omvärlden skulle se mig som ett offer för alla förluster som drabbat min familj. Gick sådär. Eller snarare, jag tror att jag uppnådde det jag strävade efter. Men på insidan kände jag mig verkligen som ett offer. Förbannade livet. Tyckte synd om mig själv. Tyckte alla andra verkade ha det så enkelt och lättsamt. Det är lätt att fastna där. I en självcentrering och falsk självbild. Så började jag min storstädning av själens alla vrår och om det är något som jag har lärt mig så är det att hålla koll på min egen offerarketyp. För den är verkligen inte rolig att hänga med när den härjar vilt på insidan.  

Sist men inte minst något om egot. Enligt Eckhart Tolle. Där egot är det som står i vägen för en sannare upplevelse av oss själva och omvärlden. Det är som en uppblåst version av vår personlighet. När egot styr vårt medvetande söker vi separation. Det som är annorlunda i den andra. Istället för det som förenar. Vi irriterar oss på det. Värderar. Bra/dåligt. Egot kan vända sig mot oss själva. Förminska oss. Döma. Det finns hur mycket som helst att säga om detta och jag rekommenderar varmt att läsa Tolles ”En ny jord” om du vill veta mer.  

Mer klokskap om egot hittar du hos Ramana Maharshi bland många andra. Inom den yogiska filosofin finns också massor att hämta. Brahman och Atman. Men nu är det dags att avrunda för dagen. Nog om teorier och tankar.  

För att få en direkt upplevelse av min egen förgänglighet och oändlighet mediterar jag. När jag bara är med allt som är känns livet sant. Cellerna vibrerar i samklang och i varje andetag tar jag in prana, livskraft och andas ut apana, det överflöd som jag inte längre behöver bära med mig. Det finns en meditation där man använder mantrat I am, I am. Jag är, Jag är. Det låter kanske märkligt med en upprepning. Men det första I am är som en fråga: Jag är…vad? Och svaret blir Jag är…den jag är bortom alla roller som jag tilldelats eller som jag tagit på mig i livet. Genom att meditera över det kan jag nå en upplevelse av min mer kärnfulla identitet. Joseph Michael Levry (Gurunam) har gjort en fin version av den att lyssna till. I am, I am. Jag är, jag är.  

Precis som Du är, Du är.  

Och det är helt perfekt.