Dagens rader i juli om vänskap

Juli 2014

Vän med vem? 

Namnet Yogi Pal som jag döpt min yogaverksamhet till innehåller ordet vän. En yogavän vill jag vara. ”Dagens rader” skrivs direkt på Facebook, där begreppet vän används flitigt. Men hur är jag som vän i vardagen, hur vill jag bli bemött och är jag vän med mig själv? Vänner skapas. Vänskap. Hur kan jag medskapa en vänkrets där det finns utrymme att vara sig själv, växa och vila? 

Vad vill jag känna när jag är med en vän? Bekväm, icke-dömd eller värderad, lyssnad till och så vill jag gärna skratta. Jag vill känna att jag kan få och ge förtroenden. Att jag kan lita på min vän och min vän kan lita på mig. En vän är någon som valt mig och som jag valt att dela livets gång med.  

I ett samhälle där vi kan bo långt ifrån vår ursprungsfamilj och skilsmässor är vanliga kan en livslång vänskap vara central. Den enda kontinuiteten, vittnet till våra livsupplevelser. Men vad ställer vi för krav på vänskapen? Finns de uttalade, eller ligger det dolda förväntningar och skaver? Precis som med alla relationer tror jag man behöver jobba med sina nära vänrelationer. Vattna, gödsla, ansa för att skörda. Se till att jordmånen har rätt balans.  

Vad har jag för måttstock för mina vänner? Vad händer när någon bryter mot mina förväntningar och inte hör av sig, inte frågar hur jag mår, inte visar stöd när jag som bäst behöver det? Drar jag mig undan, struntar jag i det, pratar jag bakom ryggen på personen eller frågar jag rakt ut vad det beror på? Jag har nog valt alla alternativen vid olika tillfällen. Och vad har efteråt känts bäst i magen? Att acceptera att det kanske inte alls handlar om mig, utan att den personen just nu i sitt liv inte mäktar med mer. Alternativt att höra av sig och ventilera vad som står på utan att skapa dåliga samveten.  

Ibland tror jag vi har för höga krav på varandra. Ibland för låga. Men det kan vara bra att medvetandegöra hur man reagerar och agerar när man känner sig sårad, bortglömd eller missförstådd i en vänskapsrelation. 

Just det där med missförstånd tror jag är en nyckel. För vi levererar omtanke i olika valutor. För en är den starkaste valutan ett telefonsamtal, för den andre praktiskt stöd (t ex vid flytt) eller för den tredje ett handskrivet kort på födelsedagen. Någon visar omtanke med ord, någon med handling, någon kanske till och med genom att backa några steg. Ibland behöver vi ge utrymme till varandra att göra våra egna erfarenheter och lära från dem utan att vi är där och duttar, värderar och har åsikter. Att bara finnas där som en neutral spegling på distans. Svårt, när man helst av allt kanske vill känna sig duktig och komma med kloka råd och tips.  

Inom oss rymmer vi många delpersonligheter som vill ha sitt och utmanas. Tror på att ha vänner i olika åldrar, med olika politiska åsikter, som lever i olika livsfaser. Det finns de jag skriver med, de jag läser med, de jag promenerar med, de jag yogar med, de jag lagar mat med, de jag borrar på insidan med och de jag festar med. Vänner sedan barndom, från studietiden, från olika arbetsplatser och spirituella sammanhang.  

Fram till nu skulle jag säga att den tuffaste utmaningen för mina vänskapsrelationer varit att befinna sig i olika livsfaser. Jag har liksom aldrig upplevt mig vara i fas med mina jämnåriga. Därför har jag medvetet eller omedvetet många gånger sökt mig till betydligt äldre personer i mina föräldrars generation för att känna mig i takt med tiden. Under flera år tyckte jag ärligt talat att det var en jobbig upplevelse, att jag så ofta kände mig utanför, apart. Men nu har jag helt landat i det och kan istället känna tacksamhet för att fått möta mitt eget upplevda utanförskap och tagit mig ur det. Jag tar ansvar för mina egna reaktioner. Har blivit mer vän med mig själv. Att det är okej att på ytan inte alltid göra som gängse normer.  

Att vara vän med sig själv. Vad betyder det? Att vara vänligt sinnad till alla ens egna styrkor och svagheter. Inte vara så förbaskad sträng. Jag är betydligt strängare mot mig själv än mot andra. Kräver mer. Vilket är urbota dumt. Kan banna mig själv för något jag gjort eller sagt, som jag direkt skulle ha överseende med eller förlåta någon annan för. Det här jobbar jag med. Att omfamna mig själv i de stunder när jag behöver det som mest.  

Precis som jag vill omfamna mina vänner när de behöver det som bäst. Det är så stort att bli insläppt i någons glädje och sorg. Att få vara där. Nära. Inte minst i glädjen. Tror generellt att vi kan bli bättre på att uppskatta varandra. Att se de små och stora framstegen. Ta oss tid att finnas där. Inte minst när någon tar de första sårbara stegen att visa upp ett eget skapande som ett konstverk i vilken form det än må vara. Uppmuntra. Men framförallt närvara! 

“A true friend is the one who holds your hand and touches your heart” skrev Gabriel García Márquez. För visst är det så, att hjärtat vill beröras. Det är det som gör att vi tar det där extra steget, närmar oss en annan person. Går den extra milen om så behövs. Det är kittet i vår mänskliga samvaro. Vänskap. Det som många gånger gör livet större, mer levande och inte minst roligare. Avslutar texten för att fara till goda vänner över natten. Jag tycker om att umgås en längre tid. När samtalen öppnar upp sig i lager på lager över en fika, promenad, middag, nattsudd och frukost. När allt inte är så tillrättalagt och man till och med får vila tillsammans utan ord. 

Vems hand kan du ta idag och låta ditt hjärta beröras av?