Dagens rader i juli om att åldras

Juli 2014

Åldras som ett lagrat vin eller vinäger? 

En solig marsdag för ett år sedan stod jag och väntade vid nedfarten av en slalombacke vid Buustamon i Åre. Hunden Melker och jag väntade på att maken skulle komma och göra oss sällskap för lunch då vi betat av ett pass i längdspåret på förmiddagen. Min blick sökte sig upp mot backen efter en grönklädd carvingfantast. Men han lät vänta på sig. I stället följde jag en stilsäker åkare som svängde snyggt och avslappnat nästan hela vägen fram till mig. Han stannade säkert, lyfte skidglasögonen och log mot mig. Då såg jag hans fårade ansikte. Jag vet inte hans ålder, men skulle tippa bort emot 80 år. Sekundsnabbt kom tanken till mig: - Så här vill jag stå om 30 år och se min man komma nerfarandes! Det har kommit att bli en stark vision för mig. Att vi ska behålla vår vitalitet och rörelseglädje långt upp i åren.  

Att bli äldre är inget som skrämmer mig. Tvärtom känner jag en tacksamhet för varje år som läggs till mina årsringar. Däremot har jag full respekt för att åldrande innebär nya utmaningar. Det såg jag inte minst när jag följde min farmors väg in i demens. Då blev jag akut varse om hur samhället tar hand om våra äldre. Hur krångligt det är att få adekvat hjälp. En sak som jag funderat på är hur det gått för farmor om hon inte hade haft någon anhörig som orkade strida för henne. När hon till slut kom in på ett demensboende var jag helt slutkörd. Det som gjorde att hon fick en plats trots - i mina ögon – uppenbar demens var att hennes hjärna röntgades. Mitt i smällkalla vintern fick jag ta med en drygt 90-årig farmor över isiga fläckar, få in henne och rullator i bilen, köra till sjukhuset och låta henne ligga själv i ett främmande röntgenrum. Kan säga att det här inte var en av de bästa dagarna i vårt gemensamma liv. Men vi fick svart på vitt att hjärnan föll sönder och samman. 

Jag bar på mycket ilska under de åren som förflöt innan farmor fick ett värdigt boende. När allt lugnade ner sig och hon flyttat till sitt nya hem hade jag långtgående planer på att skriva en bok för anhöriga. För det var en sådan djungel att slå sig fram i. Och jag hade verkligen behövt något handfast och konkret att hålla mig i som förklarade vilken roll biståndshandläggare har, ansvarsfördelning mellan landsting och kommun efter sjukhusvistelse, vårdplaner, färdtjänst, hur man byter ut en gasspis till en elektrisk med timer, tar bort trösklar, sätter handtag i duschen, hur man väljer hemtjänst och får de antal timmar man är berättigad till. Men det är inte jag som ska skriva den. Nu vill jag istället minnas de fina stunderna som fanns mitt i all förvirring. Farmor avled stilla vid 96-års ålder för drygt en månad sedan. Hon som föddes samma år som första världskriget avslutades. Ett fredens barn som fått frid. Hon fattas mig oändligt.  

Tänker att en bra sak att reflektera över från tid till annan är hur man vill bli ihågkommen. Vad lämnar man efter sig? Har jag delat med mig av mina livserfarenheter till mina nära och kära? Hur bidrar jag till att lägga mina pusselbitar i just deras pussel. På farmors begravning sa prästen det så klokt. Att vi är alla pusselbitar i varandras liv, men det är bara vi själva som till slut kan se det färdiglagda pusslet. Helheten. Hur vill jag att mitt pussel ska se ut?  

Tillbaka till det vitala åldrandet. Jag vill behålla aptiten på livet. Inte vara rädd för att testa nya smaker. Mina förebilder är de som även efter 50, 60 och 70 år tar stegen ut i det okända. Startar en ny karriär, byter bostadsort eller lära känna nya människor. Kan man inte nöja med sig det som är, kan man ju då fråga sig? Absolut. Säger bara att så är det för mig. Det känns kittlande att tänka att vi som 75-åringar gör en långsegling eller öppnar ett hundhem.  

Så, vad att göra för att få ett vitalt åldrande? Den som det visste. Hålla igång hjärnan är väl alltid bra. Vara nyfiken. Sen tror jag på att vända upp och ner på sig. Bokstavligen. Stå på händer. Röra runt energierna i kroppen. Inte stagnera eller stelna. I de upp och nervända positioner blir ju världen också upp och ner. Att helt byta perspektiv. Tänka tvärtom. Utmana. Tänka om. Tänk om… 

I rubriken har jag valt bilden av ett lagrat, moget fylligt vin, ställt mot en sur vinäger. Vill jag bli den griniga gumman eller den komplexa äldre kvinnan som smakar gott av allt som livet givit henne? Där brytningen mellan smakerna är det som gör det intressant. Varje klunk öppnar upp en hel värld av upplevelser att generöst dela med sig av. Valet är mitt. Och ditt.