Dagens rader i advent om förväntningar, berättigande och tacksamhet

Känns som en riktig julbrygd. Blandningen av förväntningar och tacksamhet. Kryddat med berättigande. Julen kan vara en högtid som utspelar sig i förväntningarnas strålkastarsken. Det ska vara som det alltid har varit. Alla ska vara sams. Maten ska nästan hamna på bordet av sig självt. Julklappar noga utvalda så alla blir lite lagom överraskade. Sen ska det njutas av ledigheten, som man är så värd i ett värmande skimmer av tacksamhet.  

Nej, vad jag börjar den här texten negativt, dessutom med en ironisk ton. Har vi inte pratat nog om det här med förväntningar på julhelgen? Tror inte det. 

Nu lämnar jag julen för några stycken framåt (men återkommer) och tittar mer generellt på förväntningar, som kan vara positivt eller negativt laddade. När vi till exempel använder ord som alltid och aldrig har vi automatiskt byggt in förväntningarna.  

Vi har förväntningar på oss själva. Inte minst på den fysiska kroppen. Den ska inte bli skadad, inte bli sjuk. Orka träna när sinnet så önskar. Jag kommer ihåg när jag strax efter millennieskiftet läste Yoga Journal (en amerikansk tidskrift som jag läste slaviskt, då det vid den tidpunkten inte fanns något annat om samtida yogautövare). I tidningen var det två minnestexter om relativt unga yoginis som avlidit i cancer. Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte: men inte kan man väl få cancer som ung om man gör yoga och lever hälsosamt! Då är det kanske ingen idé trots allt att yoga.

Ja, så kom till tanken till mig. Men jag började tack och lov snabbt att undersöka den. Vad hade jag för förväntningar på yoga? Uppenbarligen helt galna. Det är här en känsla av berättigande kan titta fram. Att känna sig berättigad till ett liv utan sjukdom bara för att man lever hälsosamt. Vårt sinne vill så gärna förstå varför någon blivit sjuk. Så vi själva kan undvika orsaken. Men jag tror verkligen inte att vi kan ha sådana förväntningar på livet. Ibland blir vi sjuka. Oavsett hur vi lever. Det jag vill göra är att skapa livskvalitet i varje given stund oavsett vad min kropp går igenom.  

Förväntade tankar. Kanske vill vi att tankarna alltid ska vara positiva, medkännande och konstruktiva. Trycker brutalt undan tankar om avundsjuka, ensamhet och ilska. Eller så badar vi i nedvärderande tankar om oss själva. Laddar upp med negativa förväntningar. Varför ens försöka ta sig an en specifik uppgift, det kommer ändå aldrig att funka. Det blir aldrig som jag tänkt mig. Varför sträcka ut en hand, det är ändå ingen som tycker om mig. Ingen som lyssnar på mig. Ingen som ser MIG.

Tankar är helt fantastiskt spännande att observera. Hur de kommer och går. Kommer och går. Ibland loopande. Jag borde, jag måste, jag vill inte, varför jag? Inte nu igen. Jag orkar inte mer.

Att bli vän med sina tankar tycker jag är en utmärkt idé. Att låta alla få vara med. Möta dem. Inte ta dem allt för seriöst. Jaha, där kom du igen! Undersöka dem. Vad säger den här tanken, egentligen? Vill jag verkligen spendera tid med den här tanken? Det finns många effektiva metoder för att bli vän med sina tankar. 

Förväntade känslor. Att förväntas vara glad vid högtider. Nja, det kan man väl ändå inte begära? Ändå har i alla fall jag lagt den förväntan på mig själv. Bara för att sedan känna mig stressad, ledsen och utanför. Numera känner jag det jag känner. Står det 24:e december i almanackan och jag känner sorg på insidan, då låter jag den få vara där. Bråkar inte med den, trycker inte bort. Det betyder inte att jag gör en stor grej av det, drar med familjen i min sorgsna känsla, det betyder att jag observerar det jag känner, omfamnar det och mig själv. Efter tag brukar känslan släppa och något annat tar plats. Något lättare och gladare.  

Våra förväntningar på omvärlden då och vice versa?

Själv stelnar jag till när någon säger: jag hade förväntat mig mer av dig. Det är så, så lätt att ta på sig någon annans förväntningar – såväl uttalade som outtalade - och bära dem som ett ok. Att leva någon annans liv och dröm. Och att göra detsamma, i all väl mening. Lägga förväntningar på andra. För lite är det väl så, att när vi själva lägger förväntningar på andra upplever vi det som omtänksamt, men när vi själva blir utsatta för ett kontrollerande eller manipulerande slår vi bakut.  

Det finns så mycket att säga om förväntningar. Eller så släpper man dem bara. En övning nu till jul kan vara att inte göra det som förväntas och lite nyfiket se vad som händer. Är du den som ordnar och fixar, ta en paus från det och se vad som händer. Är du den som vet med dig att du åker lite snålskjuts, ta ett steg fram. Erbjud dina händer. Koka knäcken eller bär hem granen till en äldre släkting.  

Vi kan se på julen som världens bästa möjlighet att ta sig ur gamla mönster som inte längre gagnar oss, istället för att sjunga samma klagovisa om och om igen om ouppnåeliga förväntningar.  

Jag kan berätta om två julupplevelser som förändrade min syn på julfirande. Första julen efter min pappa gått bort kändes totalt meningslös. Traditionstyngd som jag har varit så skulle skinkan ändå kokas enligt konstens alla regler. Det som alltid varit min pappas uppgift. Kvällen före julafton stod den stora grytan heligt på spisen under pappas överseende. När kokningen var avklarad griljerade han den och bjöd sedan oss andra på en knäckemacka, men nygjord skinka och stark senap. En snaps fick man med. Julens godaste stund.

Så, nu fanns inte pappa längre med oss och jag kände att det var mitt kall att ta över som skinkkokerska. Jag hade köpt en dyr skinka, från en gris uppfödd på ett bra sätt. Men jag insåg direkt när jag tog bort plasten att jag inte hade en aning om hur jag skulle göra. Skulle jag ta bort nätet runt eller inte? Och var är köttermometern? Vi hade visst ingen. Paniken började porla ut inom mig. Ringde farmor som hade en gammal termometer. Kastade mig in till stan för att låna den. Högst tveksam till om den fungerade. Så började det långa koket. Ingenting hände med termometern. Jag blev mer och mer uppgiven. Tårarna rann. Varför i hela friden gjorde jag detta? Timmarna gick, skinka kokade och jag var som paralyserad. Man kan också räkna tiden på vikten, men jag hade på något sätt glömt att ta tiden. Allt började flyta ihop. Mina egna förväntningar på den perfekta skinkan som skulle ha gjort pappa stolt, vetskapen om att vi bjudit hem släkten bara några timmar senare för provsmakning och alla känslor av sorg, saknad och total förtvivlan.

Maken ringde svärmor och frågade om råd. De lyckades komma fram till en uppskattning av att skinkan nog var klar. Helt urvriden på insidan lyfte jag ur den ur grytan. Stirrade på det livlösa köttet och kände igen mig. Som ett stycke livlöst kött. Vad hela friden höll jag på med? Det fanns ingen som helst glädje inom mig. Den sista som velat att jag skulle känna så var ju dessutom pappa. Han som varit obekymret personifierad.

När skinkan svalnat och jag skar upp den var den riktigt god. Den julen blev till slut varm och innerlig. Men först efter jag släppt mina tankar om hur den skulle vara. Jag lärde mig en hel del och numera köper vi färdigkokt skinka. 

Mitt andra julminne som jag vill dela med mig av är för exakt 20 år sedan. Jag studerade på universitet och hade fått många nya vänner, bland annat en ung man. Min mamma hade gått bort tidigare samma höst och julen var bara något som jag skulle ta mig igenom. På julaftonens eftermiddag ringde det på dörren. Vem var det som kom? Vi var alla så pass vuxna att ingen trodde på tomten. Så vem kunde det vara? Oannonserad på självaste julafton, som min konservativa farmor uttryckte det. Jo, där utanför stod min fina vän med en inslagen julklapp i handen. Han fick självklart komma in och han stannade en bra stund. Jag var alldeles mållös. För han hade dessutom fått köra en bra bit. Men den omtänksamheten är något jag aldrig kommer att glömma. Som att han visste att jag behövde ett tecken på det goda. Jag kan fortfarande känna mig berörd av det mötet. Hans besök lärde mig också att ge plats åt just det spontana och oväntade. Att det många gånger är de ögonblicken som gör julen minnesvärd.  

Så min inbjudan till dig som läser är att denna jul göra något för någon som kanske behöver lite extra uppmuntran. Och att inte planera sönder julen. Ge plats för de spontana mötena. Både med dig själv och med andra. Stanna upp, lämna förväntningarna på dig själv och andra. Ge plats åt tacksamhet i hjärtat. Se dina nära, naturen, omständigheter, tankar och känslor genom tacksamhetens ögon.  

Om du ändå känner att det ligger massa outtalade förväntningar, våga medvetandegöra dem. Sätt ord på dem så de inte simmar omkring helt fritt som hungriga hajar i det undermedvetna. Tills de bittert dyker upp ovanför ytan för att med vassa ord fälla ett oskyldigt byte. Ofta vill vi inte kännas vid förväntningar och ännu mindre erkänna för någon annan att vi bär på dem. För med förväntningar och berättigande kommer också risken att bli besviken.

Frihet från känslan av förväntan och berättigande kommer när vi är i stunden, inte skapar en imaginär framtid i huvudet grundat på historiska händelser. När vi vilar i acceptans. Förnöjsamt. I en känsla av att vara tom och totalt uppfylld på samma gång.  

Tänker på valet mellan det halvfulla och det halvtomma glaset. Att båda versionerna egentligen är fulla hela tiden. Bara för att vi inte ser det som finns i glaset ovanför vätskan, betyder inte att det inte finns. Den vätskefyllda delen av glaset står för det materiella. Det påtagliga, det vi kan se med våra fysiska ögon. Medan den övre delen av glaset är fyllt med något som vi inte kan se för blotta ögat, inte kan ta på. Det immateriella.

Kanske går vi vilse när allt fokus är på huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt. När det finns så mycket att uppleva i utrymmet ovanpå. Att livet blir mer mångfacetterat och rikare när vi ser glaset som fyllt. Det är inte alltid fyllt med det vi förväntar oss, det vi önskar oss. Men fyllt är det lika fullt.

Och den delen som vi inte ser, är den vi kan påverka mest. Hur vi upplever och bemöter omvärlden i vårt sinne. Det är inte alltid vi kan ändra vår fysiska verkligen, men vi kan alltid ändra vårt förhållningssätt till den.

Det är också i mötet mellan det materiella och det immateriella som vi växer. När vår fysiska existens får brottas, samsas och berikas av allt som livet presenterar framför näsan. Kan vara värt att känna efter vad ens immateriella del består av. Vilka tankar och känslor fyller jag mitt liv med? Vilka upplevelser vill jag bära med mig i hjärtat och vilka släpper jag taget om? Hur vårdar jag den delen av mig som inte syns? Och vara snäll mot sig själv, inte döma. Bara observera. Hålla om. Nyfiket och kärleksfullt undersöka.  

Jag väljer att gå in i julfirandet med ett öppet sinne. Uppleva allt som adventstider och julen kan innehålla med vetskapen om att när som helst kan jag sluta mina ögon och ta ett långt djupt andetag för att känna såväl ljus, kärlek och tacksamhet inom mig.  

Tänd ditt inre och yttre adventsljus idag. Låt ditt eget ljus få lysa starkt denna första söndag i advent.