Dagens rader hösten 2020: Vad har du/jag att ge?
Dagens rader hösten 2020
Vad har du/jag att ge?
När jag vaknade smög jag mig ner till mitt arbetsrum för att lyssna på poeten David Whyte. Han har en serie med korta reflektioner som jag gärna startar dagen med. Idag handlade det om att gå från en fas till en annan. Som när barnet blir tonåring, blir ung vuxen, blir medelålders…ja, ni förstår. Han sa det så fint: "May what is hidden in you, become your gift to give". Under många år har jag stått på ett ben i taget. På yogabenet eller på skrivbenet. Nu är det dags att stå på båda samtidigt. Kan de röra sig framåt tillsammans? Jag kommer ha en hemsida, inte två. En FB-sida, inte två. Måhända blir det en riktig soppa, när jag slänger in ett och annat recept…
När jag jobbade i näringslivet fick jag rådet att skilja det personliga (inte att förväxla med det privata) från det professionella. Som informationschef var jag ansiktet utåt och fick ta de tuffa frågorna både internt och externt. Det visade sig att jag var bra på det, att utan darr på rösten företräda allt som ett företag stod för, även om det inte alltid var mina egna värderingar. När natten kom sprattlande tvivlen som kvicka grodben i magen. Samtidigt som mitt ego växte sig allt starkare i dagsljuset och lönen höjdes. Jag gick ledarskapskurser och i någon av alla böckerna läste jag om att vara värderingsstyrd. Där trillade polletten ner. Det var det som skavde på nätterna. Kanske låter självklart. Knivskarpt hade jag skiljt mitt personliga ställningstagande från mitt professionella. Det jag behövde göra var att integrera mitt yttre och inre jag. I förlängningen ledde det till stora förändringar i mitt yrkesliv, men också viktiga lärdomar om mina skuggsidor och drivkrafter.
När man ömsar skinn kan det finnas ett behov av att manifestera det nya. Efter mina år i dräkt och högklackat hade jag hittat energi i den alternativa rörelsen. Jag hängde på Ängsbackas No Mind-festival under flera år i början av 2000-talet. Tältade och dansade. Längtan – eller kanske till och med behovet – av att tillhöra ett sammanhang är stark. Så mina sjalar fladdrade i vinden och runt nacken dinglade mer än en mala. Det var en färgstark tid där jag behövde yttre attribut för att stärka mina nya val i livet. Det gick så långt att mannen jag hängde med då undrade om jag verkligen var tvungen att bära regnbågens alla färger tillsammans, hela tiden.
I skärningspunkten, när det inre möter det yttre, när minnen eller önskningar möter nuet, dit återkommer David Whyte ofta i sina konversationer och dikter. Hans Ted-talk med titeln ”A lyrical bridge between past, present and future” handlar om just det. Jag lägger in en länk till det nedan. För den som är nyfiken så har han en samtalsserie tre söndagar nu i september: Half A Shade Braver: The Tiny Transformative Disciplines of an Everyday Life.
Det är inte slump att karaktären Sven i ”Vi ses i Ullådalen” vänder sig till lyriken när han känner sig separerad från varandet, när han söker tröst och i poesin finner vila. Det är där i skärningspunkten han hittar en ny väg, inte en horisontell, utan en vertikal. Nu står jag själv mitt i en skärningspunkt där jag förenar olika delar av mina intressen på en och samma plats. Min förhoppning är att ett vägskäl kan leda till fler stigar än om allt bara hade handlat om samma sak. Att fler kan relatera och nya korsningar skapas som leder fram till meningen som denna morgon inleddes med: ”May what is hidden in you, become your gift to give.” Att skriva, yoga och laga mat handlar för mig om närvaro, kreativitet, njutning och en möjlighet till att dela med mig. Välkommen att titta in här för att hitta nyheter om skrivandet, bloggen "Dagens rader" och sektionen Smått & gott.
www.davidwhyte.com
Ted-talk:
https://www.youtube.com/watch?v=u9Lu85L111Y&t=99s
Vad har du/jag att ge?
När jag vaknade smög jag mig ner till mitt arbetsrum för att lyssna på poeten David Whyte. Han har en serie med korta reflektioner som jag gärna startar dagen med. Idag handlade det om att gå från en fas till en annan. Som när barnet blir tonåring, blir ung vuxen, blir medelålders…ja, ni förstår. Han sa det så fint: "May what is hidden in you, become your gift to give". Under många år har jag stått på ett ben i taget. På yogabenet eller på skrivbenet. Nu är det dags att stå på båda samtidigt. Kan de röra sig framåt tillsammans? Jag kommer ha en hemsida, inte två. En FB-sida, inte två. Måhända blir det en riktig soppa, när jag slänger in ett och annat recept…
När jag jobbade i näringslivet fick jag rådet att skilja det personliga (inte att förväxla med det privata) från det professionella. Som informationschef var jag ansiktet utåt och fick ta de tuffa frågorna både internt och externt. Det visade sig att jag var bra på det, att utan darr på rösten företräda allt som ett företag stod för, även om det inte alltid var mina egna värderingar. När natten kom sprattlande tvivlen som kvicka grodben i magen. Samtidigt som mitt ego växte sig allt starkare i dagsljuset och lönen höjdes. Jag gick ledarskapskurser och i någon av alla böckerna läste jag om att vara värderingsstyrd. Där trillade polletten ner. Det var det som skavde på nätterna. Kanske låter självklart. Knivskarpt hade jag skiljt mitt personliga ställningstagande från mitt professionella. Det jag behövde göra var att integrera mitt yttre och inre jag. I förlängningen ledde det till stora förändringar i mitt yrkesliv, men också viktiga lärdomar om mina skuggsidor och drivkrafter.
När man ömsar skinn kan det finnas ett behov av att manifestera det nya. Efter mina år i dräkt och högklackat hade jag hittat energi i den alternativa rörelsen. Jag hängde på Ängsbackas No Mind-festival under flera år i början av 2000-talet. Tältade och dansade. Längtan – eller kanske till och med behovet – av att tillhöra ett sammanhang är stark. Så mina sjalar fladdrade i vinden och runt nacken dinglade mer än en mala. Det var en färgstark tid där jag behövde yttre attribut för att stärka mina nya val i livet. Det gick så långt att mannen jag hängde med då undrade om jag verkligen var tvungen att bära regnbågens alla färger tillsammans, hela tiden.
I skärningspunkten, när det inre möter det yttre, när minnen eller önskningar möter nuet, dit återkommer David Whyte ofta i sina konversationer och dikter. Hans Ted-talk med titeln ”A lyrical bridge between past, present and future” handlar om just det. Jag lägger in en länk till det nedan. För den som är nyfiken så har han en samtalsserie tre söndagar nu i september: Half A Shade Braver: The Tiny Transformative Disciplines of an Everyday Life.
Det är inte slump att karaktären Sven i ”Vi ses i Ullådalen” vänder sig till lyriken när han känner sig separerad från varandet, när han söker tröst och i poesin finner vila. Det är där i skärningspunkten han hittar en ny väg, inte en horisontell, utan en vertikal. Nu står jag själv mitt i en skärningspunkt där jag förenar olika delar av mina intressen på en och samma plats. Min förhoppning är att ett vägskäl kan leda till fler stigar än om allt bara hade handlat om samma sak. Att fler kan relatera och nya korsningar skapas som leder fram till meningen som denna morgon inleddes med: ”May what is hidden in you, become your gift to give.” Att skriva, yoga och laga mat handlar för mig om närvaro, kreativitet, njutning och en möjlighet till att dela med mig. Välkommen att titta in här för att hitta nyheter om skrivandet, bloggen "Dagens rader" och sektionen Smått & gott.
www.davidwhyte.com
Ted-talk:
https://www.youtube.com/watch?v=u9Lu85L111Y&t=99s