Dagens rader hösten 2020: Korta nedslag i det skrivande livet 

Hösten 2020

Här är del två i en serie i tre delar som handlar om hur jag hamnade i Åre, mitt skrivliv och varför jag inte längre har yogaklasser. Inte så lite självcentrerat, men jag får ofta de frågorna och nu ska jag försöka besvara dem lite mer strukturerat. 

I mars 2009 satt jag i vårt kök, i en nybyggd lägenhet och åt frukost. Läste morgontidningen. Min blick föll på den minsta, av de minsta annonserna. Inte större än ett frimärke. Det stod något i stil med ”Välkommen till skrivarpensionat hemma hos författaren”. Författaren var Anita Goldman och hemmet Gammelgården låg i Årdala, i närheten av sörmländska Sparreholm.

I min byrålåda låg redan flera manus, både romaner och novellsamlingar. Att få hitta på historier, lära känna nya karaktärer och jonglera med orden var min passion sedan barnsben. Efter flera skrivarkurser på Folkuniversitetets Skrivarakademi hade jag några år tidigare byggt ett litet förråd med självförtroende som gjorde det något mindre läskigt att dela mina texter med andra, jag skulle nog våga fara till Årdala.

Gammelgården visade sig vara en gudomlig plats och den vägledning vi fick under helgen i att hitta inspiration och få konkreta skrivövningar satte fart på cylindrarna. Under två nätter sov jag knappt, sinnet var igång som ett kraftverk. Allt pulserade och när jag kom hem var det som en nyväckt person. Ett halvår senare åkte jag tillbaka till Gammelgården och hamnade i ett upplyftande sammanhang, i en grupp som fortfarande ses ett par helger om året hemma hos varandra, från norr till söder. Vi skriver, läser högt, kommenterar, diskuterar litteratur och livet. Ovärderligt. 

Tar ett skutt två år fram i tiden och jag har skrivit en ny novellsamling, ”Knastret”. Jag hade förstått att lektörsläsning var en framkomlig väg för att slipa på texten och få hjälp att se det man själv är hemmablind för. Man kan säga att jag inte alls var förberedd för det. Det lilla förrådet med självförtroende gick upp i rök när jag satt mitt emot lektören som strök och drog pilar åt alla håll. Nu har jag insett vilken bra hjälp hen gav mig, att det var ett normalt förfarande, att det var uppmuntrande, att hen såg potential, att mitt språk var en styrka. Men där och då tolkade jag det som att det var lika bra att börja om från början, om ens det var lönt. Det här var en fredag runt lunchtid och jag stapplade vimmelkantig ut i ett stressat Stockholm. Tog mig ner i tunnelbanan och när jag kom hem mitt på dagen öppnade jag en flaska rödvin, kommer till och med ihåg att det var det billiga rödvinet Bistro. Jag drack och grät om vartannat. Hur skulle jag någonsin hitta tillbaka till skrivglädjen, jag som var helt värdelös? Nåja, den där självömkande sidan var vare sig rolig att hänga med eller särskilt konstruktiv. Efter några närkamper med egot var det bara att kavla upp ärmarna. Jag fick ett återbesök av historien om Stig och Mildred. De hade hängt med mig länge och jag hade aldrig skrivit klart deras historia, vilket kändes direkt oartigt när de var så högljudda i mitt huvud. Stig blev så småningom om Sven och han fick nya bekantskaper i Fredrika, Meli och Hövdingen. Jag skrev och skrev om, skrev och skrev om. Hittade den fantastiska lektören Lena Sanfridsson. Boken som skulle bli Vi ses i Ullådalen började på riktigt kännas klar och om hela den processen har jag skrivit här, Debutantbloggen.  

Nu väntar snart Vårvinter på att hitta fram till läsare. För om det när något som jag har lärt mig under alla dessa år, så är det att jag vill bli läst. Känns genant att erkänna det. Direkt högmodigt. Men det är i mötet med en läsare som texten kommer till liv, karaktärerna släpps ut i det fria och möten uppstår. För mig har det varit oväntat stort att få ta del av hur, för mig okända läsare, möter Fredrika, Sven och Meli. Det ger mig förståelse för hur läsare tolkar och ser texten genom sin egen historia.

Det här var några nedslag i det skrivande livet. Finns mycket mer att reflektera kring, som dagar då man lever helt och fullt i texten, dagar då allt känns som skräp, dagar då kritik rispar mot skinnet, dagar då uppmuntran får tangenterna att röra sig som ett självspelande piano. Och det kluriga i att få boken att hitta sina läsare. Tänker också att om jag bejakar det som känns viktigt för mig, inspirerar jag måhända andra att göra samma sak, oavsett längtan.  Fortsättning följer.