Dagens rader om utmattningsdepression: del 2

Nedtecknat under 2014

Andra delen: Vägen tillbaka

Så började den mödosamma klättringen upp för att bli en någorlunda fungerande person. Hade hellre försökt mig på att bestiga Matterhorn, men nu stod jag där vid foten av mitt eget berg. Toppen höljd av dimmor och jag sökte febrilt efter en stig. Jag trodde att den kanske fanns inom vårdapparaten. Efter att vandrat alldeles för nära mörka vatten insåg jag att jag behövde professionell hjälp. Det fanns tankar som jag inte vill ge mer näring. Således kontaktade jag psykiatrin. Fick en tid och gick därifrån med ett recept. Jag ville prata med någon. Flera gånger. Men det var ett halvårs väntetid. Så ett recept på anti-depressiva var vad som kunde erbjudas. Tack å hej.

Här hade jag dock slumpen på min sida. Kort därefter sprang jag på terapeuten som jag gått till några år tidigare. Jag hade tappat bort hennes telefonnummer (det här var på den tiden man ringde från en vanlig telefon). Hon hade dessutom hemligt nummer. Hur som, jag fullkomligen kastade mig i hennes stora trygga famn. Ta hand om mig! Nu!

Jag var äntligen tillbaka i ”min” fåtölj på hennes mottagning. Ett litet, litet hopp hade väckts. Vi började nogsamt lyfta sten efter sten. Se vad som fanns där under. Jag var redo att grovjobba. Kom hela tiden tillbaka till att jag konstant kände mig otillräcklig. Att jag kände ett oproportionerligt stort ansvar för allt och alla. Sen var det massor av annat. Rädslor och sorg. Oro och ångest.

Om jag ska förenkla en process som tog ett par år så delar jag in den i tre – för mig – väsentliga delar. Rutiner, terapi för knopp och kropp, samt nya utsiktsplatser. För precis som att det inte var en enskild händelse som gjorde att jag kollapsade, så var det inte heller en enskild typ av behandling som magiskt skapade en ny vitalitet, utan det var mixen av idogt testande. Fungerar, fungerar inte. Fungerar. Bra. Då kör jag på det. Bakslag och tålamod. Förtvivlan och hopp. Halmstrån som viker sig och trygga ankare.

1. Rutiner

Jag skapade en struktur i mina oändligt långa dagar i ensamhet. Började prenumerera på båda morgontidningarna (fanns ingen vana att läsa på näten då). Gick till samma bageri så fort jag vaknat. Handlade två frallor med solrosfrön. Alltid solrosfrön. De föll gärna av toppen av frallan och jag plockade då upp ett efter ett. Det slog ihjäl en del tid. Kokade kaffe. Åt frukost och läste tidningarna länge. Det gjorde att jag kunde släppa tankarna på mina kroppsliga symptom. Sen gick jag samma runda längs med kanalen. Ofta åt jag korv med mos och bostongurka i kiosken vid Djurgårdsbrunn. Satt på samma parkbänk. Tittade över vattnet och ängarna. Sen gick jag hem och sov. På eftermiddagen gjorde jag mjuka rörelser för kroppen. Sen vilade jag lite till. Ställde en färdig fryst portion mat (gärna Findus mandeltorsk med potatismos och ärtor) i mikron. Åt middag i soffan framför tv:n. Stannade i soffan tills jag utmattad rullade in till sängen. Jag pratade i princip inte med någon. Mer än när jag beställde mat i kiosken. Lät telefonsvararen göra det jobbet.

Var det inte långtråkigt? Tänker jag nu. Nej, jag minns det inte som så. Efter de första månaderna när jag mer eller mindre bara låg i sängen så var det en euforisk känsla att orka gå en promenad. Med tiden kom också en allt större lättnad in i livet. Jag orkade tänka en tanke hela vägen ut. Började bygga helt nya meningar med mening inom mig. Från apati, via stumhet, tomhet och vilsenhet till glimtar av förundran.  

2. Terapi

Efter ett tips från en gammal kollega hade jag hittat till en kursgård i Dalarna. Jag började åka dit regelbundet. Tillsammans med tiden där och min terapeut hemma började jag så sakta att få en större förståelse för mina beteenden och reaktioner. Stundtals var det tufft som tusan. Låg på golvet och kippade efter andan. Allt skulle visst upp till ytan och liksom troll sprack många av mina idéer om mig själv och hur världen borde vara. Jag fick distans till mina självpåtagna roller och min omgivning. Tillsammans med andra fantastiska, modiga medmänniskor fick jag möjlighet till spegling. Ensamheten började kännas mindre påtaglig. Dessutom träffade jag en person som kom att betyda mycket för mig. Hon och jag tog varandra i händerna när vi gick igenom tuffa processer. En sådan vän är guld värt. En vänskap bortom ord där allt får finnas. Fint och fult. Gammalt och nytt. Ältande och nyskapande. Världsligt och mystiskt.

Kroppen fick - efter hand som den mäktade med - arbeta mycket. Yoga och meditation började ta större plats. Jag som under vissa perioder trodde min kropp var redo för soptippen, hittade glädje i att röra den. Dansade mycket. Tog allsköns kroppsbehandlingar. Först desperat, sen mer och mer nyfiket. Kinesiologi, akupunktur, ayurvediska behandlingar, healing, shiatsu, maorisk massage, frigörande andning, trumresor, medium och helt vanlig klassisk massage. För att nämna några.

För mig var det optimalt att i lika stora delar ta hjälp av terapeutiska samtal (psykodynamisk terapi) och kroppsterapi.

Att få behandlingar och gå i terapi kostar pengar. Jag var sjukskriven och hade ingen större ersättning. Min räddning var att jag bodde litet med låg hyra. Och jag hade lagt undan en del från karriärsåren. Sålde min lilla bil. Den fick finansiera alla resor till Dalarna. Jag fick ingen som helst hjälp från försäkringskassan med rehabilitering. Alla slantar jag hade lade jag på att komma tillbaka till livet igen. När jag väl kände vårvindar leka inom mig igen var alla gömmor tömda. Jag ångrar inte en krona som jag lagt ner på att komma tillbaka och jag känner en enorm ödmjuk tacksamhet att jag hade möjligheten att själv bekosta mina behandlingar. Jag kommer skriva mer om detta i tredje delen, om samhällets behov av finansiering av rehabilitering.  

3. Nya utsiktsplatser

När jag började klättringen uppför mitt berg hade jag inte en susning om vilka vyer och vidder som väntade. Från den platsen där jag inledde klättringen stirrade jag stint in i en hård, kall bergvägg. Min terapeut utmanade och lockade mig högre och högre upp. När jag kommit över trädgränsen blickade jag ut och insåg att min bild av världen som farlig, orättvis, krävande och bara alldeles skitjobbig kanske inte var helt med sanningen överensstämmande. Men vem var jag om jag inte var rädd mest hela tiden? Begränsade mig själv och kontrollerade andra. Hm. Kanske var det värt att reflektera över. Kanske fanns det andra sätt att uppleva världen på? På den utsiktsplatsen blev det snurrigt värre. Gammalt och nytt bröts mot varandra. Vaddå, måste jag inte alltid prestera på topp? Får jag liksom bara finnas? Är det verkligen ok?

Jag fortsatte vidare uppåt mot nya utsikter. På nästa platå lade jag mig bara ner och andades. Expanderade på insidan. Började så smått känna tillit till att jag kunde härbärgera både starka känslor och tomhet. Att om jag andades medvetet och mediterade blev det alldeles hongungsmjukt och lugnt i själen. Kroppen slutade skrika efter uppmärksamhet. Stannade extra länge på den här viloplatsen. La mina celler tillrätta och läste böcker av Eckhart Tolle, Byron Katie och Caroline Myss. Med nya tankesätt grundade i medvetenhet och närvaro, fortsatte jag min väg upp mot toppen.  

Men vänta nu, vart var jag egentligen på väg? För att låta lite som ett ”På spåret-avsnitt”. Höll jag inte på att göra lite samma sak igen, driva på mot något mål? Om än ett diffusare sådant. Mitt hjärta bankade efter gemenskap och att få dela med mig. Jag hade mött en annan vandrare på vägen som föreslagit att jag skulle bli lärare. Jag? Som inte hade speciellt bra tålamod. Men han hade slagit an en ny ton inom mig. Jag gillade klangen. Den kändes klar, stark och ljus. Och totalt oväntad.

Jag vandrade således nerför mitt berg på nystarka ben och ut i vida världen igen. Och hamnade på högstadiet. Där fick jag möjlighet att verkligen praktisera allt jag lärt mig under bergsklättringen om ansvar, distans, medkänsla, öppenhet, närvaro och gränssättning. Kroppen höll. Sinnet höll. Jag var på rätt plats vid den tidpunkten i livet. Det var för 12 år (2020 är det 18 år sedan). Alldeles nyss och en evighet bort.  

Det här var verkligen en kort version av en tung, utmanande och utvecklande tid. Vill också tillägga att jag idag ser mig som stressallergiker. Att jag har en sårbarhet för stress. När jag känner att det börjar som brinna i nerverna, klia i benen, hamra i huvudet och tankarna stelnar. Då drar jag hårt och utan att tveka i handbromsen. Packar min ryggsäck med verktyg som ger mig balans och beger mig till min inre viloplats på berget.