Dagens rader om invanda föreställningar

September 2014

Idag blir det färre rader. Apropå att ändra föreställningar. ”Dagens rader” kan också vara någorlunda kortfattat. Som barn tycker vi många gånger om det repetitiva, om att veta vad som kommer hända. Som vuxen känns det uppfriskande att se saker på nytt, med mer distans. Svårast har vi kanske att se de som står oss närmast. Vi har invanda föreställningar om att en person minsann är si eller så. Kanske har vi allra svårast att se våra föräldrar för vad de är. Bortom sin föräldraroll. Tänker att det kan vara för att vi fortfarande ser dem med barnets ögon.  

När jag under de senaste dagarna har skrivit om min mamma har jag tänkt på detta. När jag tittar tillbaka känns orden dock smärtsamt sanna. Så mycket kärlek. Men det är så lätt att idolisera, idealisera eller för den delen demonisera. Och det är svårt att se sin förälder som vilken vuxen som helst. Med fel och brister. Förtjänster och guldkanter. Att de en gång varit barn. Av sin tid. Levt många år utan att vara förälder.  

Tror att relationer kan må bra av att bli mer neutralt betraktade. Att nyfiket närma sig sin partner, nära vän eller släkting. Vem är du idag? Bortom allt livsplanerande, fixande, trixande, cementerande rollfördelningar och vardagströtthet. Eller se sig själv i spegeln. Helt naket. Bortom alla tankar vi har om oss själva. Vem är det som reflekteras tillbaka? 

När jag som mest höll på att vända på stenar i mitt liv - grävde, vaskade, borrade – kom det upp massor av tankar och känslor. Stundtals motsägelsefulla. För det är ju många gånger så att våra känslor för en person inte är antingen eller, utan både och. Självklart gäller det även vår självuppfattning. Jag följer nu serien ”Djävulsdansen” på SvT om medberoende. En viktig och stark serie. Ikväll medverkar Märta Tikkanen som så bra beskriver sina känslor inför sin bortgångne make som ”en oerhörd passion – och ett vitglödgande hat”. Mellan de polerna kan livet spänna sig. Utmanande problematik, det här med medberoende som verkligen har sin plats på agendan i det offentliga samtalet.  

Varje dag gör jag upp- och nervända asanas som handstående. Då ser jag min allra närmaste närhet från ett annat perspektiv. Ödmjukt underifrån. Samtidigt med kraft. Det finfina i detta är att det räcker med att jag själv ändrar min kropp en aning på mattan eller i min roll i en relation för att hela balansen ska komma i ett annat läge, kanske ännu mer i balans! Tycker det är spännande, det här med relationer. Till oss själva, till varandra, till livet. Att det finns så mycket potential i att ta sina relationer på allvar. Och med en stor portion humor.