Dagens rader hösten 2020: om förändring och mod

29 september 2020, då är vi här igen, med nya teorier om Estonia. Jag stänger av nyheterna och ser This is Paris och The Social Dilemma. Båda sevärda och sorgliga. Tänker på förändring, den som Paris var besatt av, att bli någon annan efter traumatiska upplevelser och den diffusa, manipulerade förändringen som vi användare puttas mot av sociala medier, nudge, nudge. Tänker att aktiv förändring har att göra med mod och att jag vill berätta om det modigaste jag gjort. Nu puttar jag in er i texten… 

Ordet förändring kan ge både härliga och rysliga rysningar. Jag kan uppleva att det finns ett drag av förändringshets idag. Att samhället premierar historier om när man till exempel drastiskt byter jobb eller ort. Och jag ser att jag själv bidrar på en mikronivå när jag delar med mig av mina förändringsresor, jag som bytt karriär flera gånger och flyttat norröver. Får ofta kommentaren ”vad modig du är”! Där håller jag inte med, för jag har inte varit rädd i de besluten. Har insett att vad man än gör så, så har man sig själv med sig. Det modigaste jag har gjort, var att stänga en dörr, inte öppna en.  

När jag fick veta att min pappa omkommit på Bali (jag kommer inte gå in närmare på det, då det är många iblandade) gjorde jag något för mig helt nytt. Normalt sett hade jag ringt runt, pratat med alla, bjudit in till vårt hem. Som jag gjorde när min mamma dog. Den här gången var jag blixtsnabb på att bygga skyddsvallar. Hämtade min bror och tillsammans med min nyblivne pojkvän (nu make) flyttade vi in hos min farmor, då 89 år. Jag gav mobiltelefonen till pojkvännen och sa att jag svarar inte på några samtal, inte några. Vi låste dörren. Och stannade därinne i en månad, eller om det var mer. Minns inte. Men det var länge. De enda som kom över tröskeln var de som var direkt drabbade. Vi vakade över farmor som sov de två första dygnen. Jag menar verkligen det, hon sov och sov. Vi tänkte att nu somnar hon in för gott. Och då får det vara så. Hade jag inte gjort det drastiska valet, att stanna inne med mina närmaste, hade jag med stor sannolikhet blivit utmattad av fel skäl, inte av sorg, utan av det jag trodde mig behöva leva upp till. Nu fick sorgen ta sin rättmätiga plats. Den stängda dörren är det modigaste jag har gjort.  

Tänker på David Whytes dikt ”Start close in” om att det första viktiga steget, är ett steg in. Att inte hetsa ut i steg två, steg tre, innan det första och viktiga steget in är taget. Jag lägger upp en länk till en video där han läser den i fältet ovan. Lyssna gärna.  

Så, nu har jag fått skriva av mig lite, det är en sådan tid på året när jag har svårare att fokusera men ändå vill låta sinnet få jobba så det inte väljer de mörka gränderna igen. Texten om yoga kommer, den är bara tuff att närma sig då den förutom allt upplyftande, tangerar tunga ämnen som övergrepp, totalitära strukturer och svek.