Dagens rader hösten 2020: En plats på jorden vid myrens kant

Hösten 2020

Här kommer en serie i tre delar som handlar om hur jag hamnade i Åre, mitt skrivliv och varför jag inte längre har yogaklasser. Inte så lite självcentrerat, men jag får ofta de frågorna och nu ska jag försöka besvara dem lite mer strukturerat. Först ut är resan till Åre.

En plats på jorden vid myrens kant

Varför bor jag i Åre? Det enkla svaret är för att jag vill leva nära naturen och min man vill åka skidor. Men bakom det till synes enkla myllrar ett liv av upplevelser och drömmar. När jag som barn åkte längre sträckor i bil hade jag och min mamma en lek där vi fick utse ett sommar-, höst-, vinter- och vårhus. Man skulle motivera valet och berätta hur ens liv skulle se ut i det valda huset. Det gjorde mig tidigt alert på omgivningen och hus. När vi åkte samma sträcka igen, kändes det som att jag ”kom hem” till ett tidigare utvalt hus. Det här kanske låter konstigt, direkt egenmäktigt. Att hux flux i fantasin flytta in i någon annans hus. Men det var en rolig lek. 

Under en längre tid hade jag och min man tänkt flytta till Omberg för att där starta ett retreatcenter. Problemet var att det finns ytterst få hus på Omberg och de är aldrig ute till försäljning. Av olika skäl kände vi oss redo för ett gemensamt nytt steg i livet, den dörren stod redan på glänt. Men vi kunde inte se vilket hus som väntade oss. I samma veva flyttade hunden Melker in i vårt liv. Mannen ville som vanligt åka skidor och vi bokade en resa till Trysil i Norge, dit vi kunde åka bil och Melker kunde följa med. Någon vecka senare befann vi oss på gåsmiddag hos mina gudföräldrar i Bergslagen. Deras dotter, tillika min kära vän, berättade att de skulle åka till Åre samma vecka som vi skulle till Trysil. Vi skulle inte komma och bo med dem istället? Både jag och mannen var ytterst tveksamma, för jag tyckte att Åre var Stockholmssnobbigt (efter att ha varit där som tonåring) och min man sa att det alltid var stängt på toppen, vilket gjorde skidupplevelsen tråkigare. Men vi ville gärna hänga med våra vänner, så vi sa ja och bokade om.

Så kom det sig att vi i mars 2013 befann oss tio dagar under strålande sol, med massor av snö och genomgående positiva upplevelser. Jag åker inte utför (på grund av en gammal skidolycka som trasade sönder knäet) som de andra gjorde, så jag hade massor av tid att åka omkring. Inte minst för att hitta nya promenader för Melker. På våra utflykter pratade jag med människor längs lederna, i affärerna och på fiken. Inte så lite kontaktsökande och det bar frukt. När semestern närmade sig sitt slut hade jag samlat på mig så mycket information att jag näst sista dagen kunde presentera mitt förslag till mannen. ”Är det inte här vi ska bo?”. Ha nu i åtanke att vi vare sig hade släkt eller kände någon i Åretrakten. Det tog max fem minuter innan han sa ja. Sista dagen på vår semester åkte vi runt för att hitta vår nya plats i livet. Vi lokaliserade vissa områden som passade för våra intressen och för att Melker skulle få stor rörelsefrihet. Sen började jakten på just ”det” huset. Så fort vi hade ledigt åkte vi till Åre för att knyta an till orten. Vi hittade i alla fall aldrig det huset som passade oss, så det slutade med att vi byggde ett. Vilket är en historia i sig. Pust. Lustigt nog så blev TVÅ hus på Omberg till salu just när vi skulle till och skriva på kontraktet på tomten. Hej å hå, hur gör vi nu? Men beslutet att flytta till Åre var irreversibelt. 

Vi närmar oss nu november 2016 och det var dags att få upp flyttlasset. När lägenheten var nerpackad och den stora lastbilen fylld skulle vi få en god nattsömn för att köra upp dagen efter. Det här var en onsdag eftermiddag och flyttbolaget skulle komma med bohaget under fredagen. När klockan var runt fem på onsdagskvällen ringde flyttbolaget och meddelade att de skulle komma redan dagen efter, på morgonen, då de drabbats av sjukdom i arbetslaget. Där satt vi, trötta bortom ord efter att ha tömt hela lägenheten och insåg att vi behövde köra upp under natten. Det var mörkt, det var kallt, det var 70 mil att köra. Vi kastade ihop det sista, fick i oss lite mat och började köra. Så fort någon blev trött hade vi lovat varandra att byta av vid ratten och den som inte körde behövde totalt lita på den andre och försöka sova. Det blev en natt jag alltid kommer minnas, som att vi körde genom en tunnel i tiden på väg till framtiden. Mörkret var kompakt. När vi kom norröver lyste snön upp vägen till en ljusbåge. Med kylan kom halkan. Vid ett tillfälle stod ett rådjur mitt på vägen. Vi hann stanna. Det här var runt tvåtiden och rådjuret tittade på oss, vi på den. Som att vi tre var de enda vakna på hela jordklotet. Till slut kom vi fram och la skyndsamt ut täckpapp på golven och stod i givakt när flyttbussen kom.

Så hamnade vi här, i huset vid myren. Jag har hela tiden känt starkt att jag ska bo här, utan att veta varför. Mycket märkligt. Och så känns det alltjämt. Är tacksam för att vi kunde göra den här livsomställningen och det fina är att det bara blir bättre och bättre för oss att bo just här, i ett hus som är mitt sommar-höst-vinter-vår-hus på en och samma gång. Tror min mamma hade valt det till sitt hösthus, när omgivningen lyser av höstfärger och man kan dricka té eller whiskey framför brasan. Tror hon att hade sett sig själv sitta i en fåtölj, kanske den jag sitter i just nu, och läsa en bok, gärna en episk berättelse. Tror hon bjudit in grannarna på middag och skrattat så huset blev fullt av liv. Jag gör mitt bästa för fylla huset med hennes drömmar med.